Granngyben hade fastnat med handen nere i soptunnan och hängde nu över kanten i någon sorts ligg-stående position därute. Inget nytt att se honom gräva runt i soptunnorna. Ibland stannar han i soprummet i timmar, gräver, tittar på skit, arrangerar om saker.

Det är svalt hos tandläkaren, svalt och skönt. Det lilla kyffet ligger under gatunivå och har vad jag har sett tre stora rum. I rummet där man kommer in finns ett skrivbord, dock ingen som sitter bakom det, och två stolar för väntande patienter. När jag idag kommer in sitter det någon framför skrivbordet, herre gud – det är jultomten.

- Jag skall akta mig så att du kan skriva in dig, säger han.

- Det behövs inte, sitt du tom… sitt du kvar bara.

Han såg ganska avdankad ut, med en öppen linneskjorta som blottade hela hans enorma kulstötarmage. Han kliade sig i sitt skitiga, vita skägg och bläddrade i en DAM-tidning.

Minuterna gick och tomten undrade, liksom jag själv över tiden. Jag började snappa upp ganska högljudda diskussioner – om pengar, bakom skynket in till ett av rummen. Jag kollar lite undrande på tomten, men han är nu djupt inne i Damernas Värld. Va fan är det här? Skynket dras bort och en snubbe kommer utspringande till skrivbordet, telefonen ringer, han sticker igen. Tomten börjar bli otålig. Tar av sig sina glasögon och riktar en argsint blick mot skynket och i den riktningen snubbens röst kommer ifrån. Jag tittar undrande på honom. Snubben kommer igen, slänger en sluddrig blick på tomten och säger att han måste vänta lite. Tomten med sin kulstötarmage lägger ifrån sig en sådan suck att det känns som en nukleär tryckvåg just träffade mig. Shouuuu-hshhhh! Jag skruvar på mig igen och nu kommer snubben utspringande för tredje gången, kan också ha varit fjärde, han sprang bokstavligen runt som en yr höna, och diskussionerna från andra rummet fortlöpte. Situationen blev konstigare och konstigare, och då drogs plastskynket bort från det andra rummet och en tandläkarinna frågade om Chewie var där.

Samtidigt som jag går in i rummet börjar tomten tappa humöret. Det verkar som om att de nu inte vill/kan ta emot tomten, och han är sur. Han vrålar något om vad han förlorade på att ta sig dit och så vidare, 480 pix. Snubben tittar konstigt på honom samtidigt som tomten kastar sig själv och sin mage ut på gatan och slänger igen dörren efter sig och.

Sheesh, tänker jag, men det är då the weird turns pro, som Hunter S nog skulle ha sagt. Jag är hänvisad till en tandläkarstol, när snubben nu är där, bakom mig, och pratar om en massa konstiga saker som ingen verkar vilja ta i.

- Det där får du sköta, jag vet inte…

- Gör ni bara ert jobb så blir allt bra!

Vad är allt detta om, tänker jag när tandläkaren tittar fram med en spruta i handen. Oh god, det är en stor spruta, det måste vara en ovanligt stor spruta, och allt snacket i bakgrunden, tomtens outbreak och andra udda grejer börjar freaka ut mig – jag svettas som en larv i ökenhetta. Hon ger mig två, eller kanske tre sprutor, och hennes stora flin som verkar vara ett hånflin börjar nu göra mig riktigt paranoid.

- Börjar det kännas lite, eh?

- Well, ja.. lite.

De tre tandläkarna i rummet nu, samt en okänd mansröst börjar nu bakom mig prata om saker som får mig att svettas om möjligt, än mer. Jag börjar tänka på vad de skulle kunna göra med mig om dem ville. Fan, finns det inte en skräckfilm som heter tandläkaren? Jo visst gör det. Based on a true story, for sure. Här försöker man spara några slantar på att hitta en billig tandläkare, och man blir slaktad på kuppen, använd som försökskanin i något Dr. Frankenstein wannabee experiment. Jag kommer att ha en kuk istället för tunga, bli känd som kuksugaren. Jag har ingen aning om vad för diaboliska planer som de här freaksen har för sig. Försöker de statuera ett exempel? Vad har samhället gjort för att skada de såhär illa? Frågor, så många frågor, jag skruvar på mig och jag känner en hand på axeln som trycker till mig. Diskussionen fortsätter bakom mig.

- Tror du hon kan köra på det hon fick?

- Nej för fan!

- Men vad fick han då?

- Öhhhh

- Kan han köra, nej?

Jag hör stesolid nämnas i sammanhanget där också, och jag börjar känna mig yr nu. Vad som hände sedan är lite suddigt, men efter att de röjt lite med borren var det hela klart, ganska snabbt. Jag skyndade mig in på toan för att titta och känna på min tunga. Såg bra ut, kändes bra. Men jag kan lika gärna ha varit spacad på whatever som du nu gav mig. Bäst att vara försiktig. Bedövningen gjorde så att jag inte kunde prata ordentligt, så där stod jag framför snubben vid skrivbordet och tänkte att jag gjorde bäst i att inte fråga honom där, dreglande, slumrande och sluddrande vad fan de gjort med mig, sataniska slaktare. Jag gav honom pengarna och han började snattra om studentrabatten som jag inte skulle få, jag var fortfarande yr, benen svajiga och jag kände paranoian komma krypande – bara ta vad du vill ha så jag kommer ut någon gång ditt kryp! Jag får det äntligen överstökat och jag backar ut genom dörren. Där i dörren kommer jag på att jag måste ha en vägbeskrivning, och med en fot ute känner jag mig säker – redo att dra på stört om något skulle hända. Jag frågar snubben. Han säger stönande och drygt, medan han kliar sig på hakan och håret, att jag skall gå diagonalt. Diagonalt tänker jag, tar en sista titt på honom och flyr hellveteshålan, småspringer ner för gatan och tittar över axeln otaliga gånger innan jag känner mig trygg. Hittar in på en liten gata och speglar mig själv i en bilruta. Ser ok ut, lugnar mig lite, torkar av svetten, skakar på huvudet och fortsätter ner för gatan och börjar fundera på vad fan ett par lösgaddar kan kosta.

Frank Zappa har sedan han först fick en plats i min skivhylla, brett ut sig mer och mer.
Det hela började med en '68 konsert. Närmare bestämt Paris, den 26 oktober.
Någon andra lyssning för att säkerställa om det verkligen var bra behövdes knappast. Däremot var det någonting helt nytt - och just därför behövdes, till att börja med, en lyssning till. Det var någonting nytt, men kändes knappast som någonting främmande. Det kändes som att jag under min musikaliska resa hela tiden (bland annat) hade letat efter detta. Det är här det är - det är här det är, yes indeed!

Så där startade det.Nittonhundrasextioåtta Explosvit årtal. Det var en konsert från detta år, med ett annat band, som några år tidigare fick mig att känna mig som en orm när jag slingrade mig fram längs med gator och torg, över åkrar och berg, i solsken och regn, på land och i vatten, ibland simmande, ibland flytande, och till och med flygande. En flygande orm som slingrade sig fram i luften utan vingar, rullade runt och slickade på molnen, flög med öppen käft och smakade på världen - lät den flyga in i mig och jag i den. Jag talar förståss om The Grateful Dead.

Vad jag ville ha sagt med detta är alltså att 1968, inte bara politiskt var ett explosivt årtal utan även i högsta grad musikaliskt. Knappast några nya forskarrön här, men fortfarande intressant. Speciellt nu när det under de senaste, kanske två åren, börjat snackas en del om Summer of Love. För tillfället är det liknelserna mellan 2007 och 1967 som man på flera håll försöker framhäva. Som exempel kan nämnas den konstutställning som förra sommaren visades på Leopoldmuseet i Wien, och som denna sommar finns i New York under just namnet "Summer of Love". Något som bland annat nämndes i sammanhanget var att utställarna ville återskapa känslan av 60-talet, utan drogerna.

Det är inget fel med att den psykedeliska konsten, som jag själv tycker väldigt mycket om, hittar in i konstsalongerna. Men så återkommer det ofta och gärna till nostalgiska utflykter som för med sig en bitter smak - och eftersmak.
Och jag vet faktiskt inte om liknelserna för med sig någonting speciellt gott egentligen. Visst är det intressant att peka på likheter mellan årtal och se vad det finns för paralleller att dra och vad för lärdomar att lära - men utöver det så blir jag ibland aningen förbryllad över syftet.
Och är det egentligen så likt? ja, till en viss del finns det en del liknelser som kan göras till åren kring slutet på 60-talet. Tänker först och främst på politik och situationen i världen idag. Just musikaliskt vet jag inte om det finns så många likheter (vet inte om jag räknar Alternativfestivalen i Norrköping med sin något fräna lineup - men med en slogan som säger ungefär - "kom och minns"). Däremot finns det en hel massa lärdomar att dra från det fenomen(?) som media satte namnet "kärlekssommaren" på.

När det gäller nittonhundrasextiåtta och Frank Zappa, som den här texten från en början var tänkt att handla om, är läxan att lära; Freak Out! och Freak Freely!

Att återskapa känslan av detta går bara att göra på ett sätt - och det handlar inte om att sitta och minnas, utan genom att själv göra det. Med eller utan droger är i sammanhanget irreleveant, freak out feelingen får du bara genom att freaka ut. Prova du också. If it feels good, do it!

Tisdag morgon i Tjockhult. Tittar på min alarmklocka igen. Det är tidigt och väckarklockan som jag för dagen till ära ställt prydligt på min datorstol – utom räckvidd från en liggande position i sängen (även halvsittande skulle det bli besvärligt att komma åt den), har inte ens fått ringa. Tackar fan för det. Som jag i ett tidigare nummer av denna följetong klargjorde är det ett ljud värt att utrota. Varför jag fortfarande inte har gjort mig av med denna djävulsmaskin och ersatt den med något som i alla fall spelar på den humana spelplanen – det, ja det går utanför mitt förstånd. Förstånd… jag vet inte längre om jag har något sådant, eller om alarmklockan vid det här laget har tagit sig in i skallen och käkat upp varenda liten bit av det som fanns därinne. Okay okay… tar ett djupt andetag och försöker att inte tänka på klockan så jävla mycket. Jag skall ju trots allt till tandläkaren, vilket är anledningen till att jag ställt alarmklockan där den nu står och blänger på mig med sina skrikande röda, kantiga siffror.

Jag går in i duschen och låter under tiden min hjärna fundera på tänkbara alarmsignaler som mitt framtida ur skulle kunna spela upp för mig. Någonting som inte får mig att tappa förståndet. Att tappa hakan hade varit betydligt roligare. En klocka som varje morgon spelar upp random sounds, lite av allt möjligt, skulle nog kunna få en att tappa både ett och annat. Det skulle kunna vara allt från ljudet av en galen liten fet bookie-man som sitter skrikande på en balinesisk tuppfight och dealar med bettingpengar; ”fifty dollar! Fifty dollar, you pay, American!, till ett ljud som torde ge en känslan av hur det är att bli överkörd av ett tåg. En inspelning som gjorts under en järnväg.
Fan, kanske man kan bygga en sån själv på nått vis tänker jag innan jag kliver ut ur duschen och ställer mig framför spegeln i badrummet. Jag tittar undrande på min spegelbild och undrar om jag någonsin kommer få tillbaka mitt förstånd.

Efter en kopp kaffe och en jävligt sunkig frukost (bl.a. en cola light) – eftersom jag igår glömde handla det enda som jag kom till affären för – frukost, hittar jag mitt förstånd igen. Gött mos! Säger jag till mig själv när jag slidar ut genom dörren och nynnar på någon för vädret passande hit, typ I Won’t Let The Sun Go Down, med Robin Cook. Under resan till tandläkaren läser jag Dagens Nyheter och dricker vatten. Känner mig på oerhört glatt humör. Fantastiskt vad lite soligt väder kan göra. Fast jag känner mig som om att det lika gärna kunde ha regnat. Jag hade nog även då studsat fram som en bumbibjörn på väg ner från ett saftrus. Men solen är en förhöjande faktor, helt klart. Solen har en fascinerande effekt på mig, inte enbart i min position för dagen som tandläkarpatient utan i största allmänhet som människa – och därför också på andra människor. Let there be (sun)light!

Jag får be att återkomma till tandläkarbesöket vid ett senare tillfälle. Just nu ser jag att grannen har fastnat med näven i en soptunna därute och jag funderar starkt på att gå ut och ta en närmare titt på detta spektakel. Men var är mina solbrillor…

Dag Vag

Mosebacke 18-19 April, 2007

Två gånger tidigare har jag haft turen- och nöjet, att få uppleva Stig Vig, Beno Zeno, Zilverzurfaren och Tage Z Dirty live in action. Det har varit två av de bästa spelningar jag någonsin varit på. Igår fick Dag Vag även en tredje – och fjärde konsert på den listan.

Dag Vag annonserar en tvådagarsspelning på det åh så sköna stället, Mosebacke – som där på toppen av slussenberget stoltserar inte bara med trevlig personal, utan ofta bra band och alltid en trevlig atmosfär. That’s it – in på sparkontot och för över pengar, smack dabb och två Dag Vag biljetter i näven.

Detta, tillsammans med Kebnekajsekonserten som jag och min flickvän var på härom månaden, ser jag lite som en kompensation för att jag missade jippot med ”Proggbåten” – hur fan kunde jag missa det? Tanken jagar mig fortfarande – men nu, lite kompensation i alla fall.

Mitten på april och en fin vårdag, trots att det är lite kyligare än vad det har varit tidigare (rekord) dagar. Fortfarande lite för kyligt för att lira på utescenen. Stig Vig får därför göra entré på scenen i vanliga brillor istället för solbågar. Men Stickan visar att han inte gömmer något bakom några solglasögon. Hans coolhet är densamma, hans utstrålning – lugnet själv, rotad i jorden, han står stabilt. Resten av kvartetten kommer ut och de kickar igång en gungande Bland Gamla Och Unga som är en textkollaboration mellan Stig Vig och Willie Crafoord. En låt som väl kan spegla Dag Vag och deras publik. Ett band som har spelat under flera generationer har inte helt konstigt en publik bestående av både lite äldre och lite yngre människor, men helt klart skulle jag nog säga efter en kvick blick på publiken denna onsdagskväll att majoriteten har passerat 40-strecket. Könsfördelningen är däremot ganska jämlik skulle jag vilja säga, och i genusparadigmets tider blir nästa låt Min Tunna. En av Stig Vigs så många sköna texter som man kan tolka lite som man vill. Gamla låtar blir varvade med nya låtar från den senaste plattan, Kackerlacka, som faktiskt står sig ganska bra i jämförelse med de gamla klassikerna.

Det är samma gamla Dag Vag på den nya skivan, de har inte blivit gamla och degiga, knappast – och det visar de verkligen idag. Är det någon av de 40 plusare i publiken som såg Dag Vag för 20 år sedan och kommit för att få en nostalgitripp blir snabbt tillrättavisade. Med låtar som Fattiga & Rika, Ogräset> Låt Det Komma Ut och Idioterna, visar de oss att det är allvar – och handlar inte om att sitta och minnas, vilket Stig också påminner oss om när de påbörjar Idioterna med en false start, och han säger efter att ha berättat att texten skrevs 1978 – ”Det där hände just nu”. ”Världen är grym, men inte ond än” är ett citat från låten Är Du Redo?, och får bli ett fönster till hur jag känner mig under konserten. Det är rätt illa, men hey… Dag Vag finns fortfarande.

Sista låten innan set break är Schottis Från Idre, som även den är från Kackerlacka. Nu snackar vi Beno Zenos hemtrakter, och han kör den svenska folk-elgura som bara han kan, och jag tänker att man skulle kunna missta detta för Kebnekajse just nu – men då… Dubwise! Stig släpper dubbomber över hela Mosebacke och Zilverzurfaren och Beno spelar högst osannolika gitarrslingor. Det låter som om King Tubby sitter borta vid soundboardet och mixar dem i realtid, men det vet jag for a fact att han inte gör – vilket får mig att skratta högt av glädje. Detta är bra! Svensk dub när det är som bäst – musik när det är som bäst. Jag gör en anteckning om denna blandning av svensk folkmusik och Dag Vags punk/prog/reggae och kallar det för Trollskogsdub, det är precis så det låter.

Första set ser i princip likadana ut båda dagarna, förutom ett par låtbyten. Andra dagen får vi tjockhultare höra en ironisk Beno påpeka att ”det är vi!”, efter Tjockhult, och vi får höra hur Zilverzurfaren missar texten – som han snabbt erkänner rätt upp och ner, och Stickan tvingar honom att dubba lite som straff efter att ha slutfört Min Pappa. Nu snackar vi dub dessutom! Zilverzurfaren pular lite med sina pedaler och delayar in oss alla i dubdimman – som är tät må jag säga. Zilverzurfaren är ingen färsking när det gäller att spela dubwise, och han lägger upp macka på macka utan att publiken – som denna dag är mestadels 40 plus-åriga män som med sin nystrukna finskjorta kommit för att få uppleva Dag Vag igen – långt ifrån fattar vilken serious thing detta är.

Andra set är inte helt oväntat, båda dagarna, där det verkligen händer – där det sker. Efter en kort paus går bandet på scenen med bestämda steg, knäpper på sig instrumenten och bokstavligt dundrar på med snabba och kraftiga Bo Diddley ackord… wack-a-wack a wack, wack wack! Mot Solen, ett snabb och intensivt kärleksnummer – ”man vill ju inte skryta…” säger en leende Stig Vig – innan de fortsätter. Båda dagarna blir vi serverade med dansvänliga låtar i massor, enda problemet är att särskilt många inte tar tillfället i akt och svänger lite på röven. Återkommande låtar båda dagarna var bland annat Himmel och Helvete, som Stickan säger att de nyligen ”hittade” igen och tänkte att de kunde lira den, och mycket väl så. Inte alltför många verka vara medvetna om den här låtens existens och det utbyts en del frågande blickar i publiken – särskilt under dag två, då skjortnissarna hade gett sig fan på att få höra de få låtar som de hade för sig att Dag Vag (eller var det Ebba Grön?) gjort. Således får vi därför stå ut med det eviga grölet efter Samma Sak konserten igenom. Vi som var där dagen innan småskrattade lite över tanken att de spelade den igår.

Andra låtar som återfinns på spellistan båda dagarna, och inte bara de dagarna utan på i princip alla konserter Dag Vag har gett under denna vårturné är bland andra, Trycke E För Mycket, (Rock)Bullen – där Stickan efteråt hälsar från Ulf Dageby, Egyptian Reggae samt en ruskigt aktuell atomsvit bestående av Vadgördudå?> Många Gånger Om.

Highlights är svårt att peka på då båda dagarna all in all var fan-fuckin-tastic! Dag Vag är bättre än någonsin, skulle jag kunna säga och verkligen mena det – fan, Dag Vag är bättre än någonsin! Att de delar ut en hel del ”pungsparkar” som Stickan sa, är nog en del av det. De har inte släppt på sin moral ett enda uns, känns det som, och det vet alla som känner mig att jag gillar mer än honung.

Men highlights för de båda dagarna får väl ändå sägas vara avslutningen på dag två.
Efter ett första extranummer spelar de den störtsköna Flyger, som är ett underbart bevis på Stickans säregna – humoristiska och minst sagt mysiga låttexter. Benos stärkare krajar och han pluggar in sin gura på samma manick som Zilverzurfaren – och ”de är tillbaka på pojkstadiet igen”, säger en road Stig Vig. Pojkstadium eller ej, Beno Zeno och Zilverzurfaren goes absolutely nuts och står och utbyter brutala solon med varandra. Beno ler brett och tittar på Zurfaren medan hans hand rör sig upp och ner över gitarrhalsen i en hisnande hastighet. Zurfaren ser mest allvarlig ut och har inga problem med att ge Beno ett mastodontsvar som får mig att nästan hoppa skrattande genom taket - Nur är det som det ska va!

Efter konserten gav jag Stickan en klapp på axeln och tackade för två underbara dagar, vilket kändes som lite av en underdrift.

Den 6 maj är det lyckligtvis en tredje konsert i Tjockhult med kanske Sveriges bästa band. Var där, eller var en fyrkant!

Det finns många bra, trevliga och underbara saker med musik. En sak är, som Marley sa: One good thing about music, when it hits you, you feel no pain. Helt rätt! Det gör absolut inte ont, snarare tvärtom. Musik är medicin, det är medicin för själen. Jag tror bestämt att musik skulle passa alldeles utmärkt som ett antidepressivt läkemedel. Du lider av depression, går till en psykoterapeut. Han lyssnar på vad du har att säga och tittar på dig och säger: ”Hmmm, jag tror att jag har en lösning på detta”, och han ger dig ett ex av Dylans Highway 61 Revisited, med en uppmaning om att komma tillbaka efter en veckas lyssning. Antagligen skulle han varken se skivan eller dig igen.Förmodligen finns det redan någon form av musik- eller ljudterapi, precis som det finns ljusterapi. Det är något som jag måste titta närmare på. Skulle vara intressant att veta hur det fungerar, vad det är för musik eller ljud som spelas, varför man väljer just dem, och vem som väljer det. Det kanske är en affärsidé för framtiden, att öppna en egen studio för musikterapi. Undrar hur många som skulle kräva sina pengar tillbaka efter en behandling bestående av en flaska vin och en Grateful Dead konsert från ’72. Kanske vore fel att påstå att alla skulle känna sig bättre efteråt. En annan bra sak med musik är att den finns där och väntar på dig, tills du är redo för den. Jag vet inte hur många artister och band som jag har hört hundratals gånger, utan att riktigt uppskatta musiken. Även om jag inte har avfärdat det helt och hållet, är det inget som har tilltalat mig särskilt mycket. Men X antal år senare, tar jag fram en platta som har stått i hyllan i ett par år. Jag vet att jag har lyssnat på den, tyckt att den var ok. Men inget som jag gick i taket över, eller ens lyssnat på de senaste åren. Men nu – WHACK! Hakan slår i golvet efter första låten, och stannar där skivan ut. Text: Carl Johansson

Gubbig musik. Har du någon gång fått höra att du lyssnar på gubbmusik. Gubbig, jaha tänker du, vad menar han med det? Antagligen att det är många ”gubbar” som lyssnar på den. Inte så konstigt med tanke på att musiken inte direkt är nyproducerad, nej den har några år på nacken. Medan den här personen tycker att det är gubbigt, och påpekar att hans pappa lyssnar på det här, blir jag genast intresserad av att träffa hans far och diskutera musik med honom. I det här fallet tror jag inte att det handlar så mycket om musiken i sig, utan om mentala hinder och fördomar. När man är ung tror jag att det är lite av en grej att tycka att allt som kommer ut från farsans högtalare enbart är en gubbig smörja som man själv intalar sig att aldrig börja lyssna på. Nej, jag ska bara lyssna på hippa grejer, inte gubbrock, tänkte jag med punk skrålande från högtalarna. Vid någon tidpunkt i mina tonår började pappas musik plötsligt anta nya, underliga former och färger, som tilltalade mig. Vid det laget hade jag hittat reggaemusiken, och med den också hittat skivor i farsans skivhylla som förvånade mig. Bob Marley, mitt bland gubbrocken, underligt. När jag lånade hans skivor och spelade dem insåg jag plötsligt att detta var låtar som jag hade hört sedan jag var liten. Och det var bra, mycket bra. Med reggaemusiken som en öppning in till pappas skivhyllor, började sedan en oändlig upptäcktsfärd, som pågår än idag, även om den har förflyttat sig från pappas skivhyllor ut till stora världen. Jag var, och är fortfarande eld och lågor över all ”ny” musik som plötsligt fanns tillgänglig. Från Marley till NRBQ, Grateful Dead, Cat Stevens, Bob Dylan med fler med fler… Det fanns ingen botten insåg jag snart. Här gällde det bara att ta det lugnt, hitta en skön ingång och bara sjunka in i vad jag tyckte var en ny värld. För att sedan dela med mig av den nyfunna glädjen tog jag med mig skivor till kompisar, för att få höra att det var gubbmusik. Efter att jag ”upptäckt” Frank Zappa gick jag runt med ett konstant smile i antagligen över en veckas tid. På en fest hemma hos mig var jag förstås tvungen att spela skivan som jag hade pratat så mycket om. Medan jag satte in skivan i stereon frågade en kompis mig vilket årtal detta var ifrån, bara så jag vet vilket årtionde vi talar om nu, sa han. Den är från ’68 sa jag, och möttes av en osynlig suck och himlande ögon. Redan där hade den här personen bestämt sig för att det var gammal musik, vilket i hans bok innebar, ingen bra musik, och möjligtvis gubbrock.Jag tror egentligen inte att det hade spelat någon roll vad jag spelade för något. Han hade redan bestämt sig att detta inte var något för honom. Jaja, tråkigt tyckte jag, medan Zappa sjöng om ”Plastic People”. För mig kändes det som att Zappa utlöste en explosiv laddning, som låg någonstans i kroppen och pös, på något sätt fick den syre av Zappas musik och detonerade. En kraftig explosion som lämnade mig droppande ner från väggen. Jag kände mig som en idiot för att tidigare ha avfärdat detta som gubbrock. Desto mer jag lyssnade insåg jag att detta är jag, fan, Frank Zappa talar till mig. Det händer här, och det händer idag. Det må vara gubbrock i den mån att de som var unga på 60- och 70-talet och lyssnade på Zappa fortfarande har en plats för honom, men kom inte och påstå att Frank Zappa är gubbig. Det är den mest ogubbiga musiken som jag kan tänka mig. Snart inser man att de ”gubbar” som lyssnar på Zappa inte alls är så gubbiga som man kanske har trott i sina ofta alltför hastiga slutsatser om sina medmänniskor. Det finns fler som tycker att Zappa talar till dem, här och nu. Plötsligt är kanske inte alla så dumma som du i dina pessimistiska världsfunderingar har trott. Musik är ett ofattbart, kosmiskt, eller magiskt verktyg som spränger alla möjliga gränser. Må det vara generationsskillnader, könsskillnader, eller vad som helst (nästan). En sammanförande och sinnesöppnande kraft som gör underverk, bara du öppnar upp och släpper det tätt in på dig.Fear not, my friends.Text: Carl Johansson

Ain't singin' for PepsiAin't singin' for CokeI don't sing for nobodyMakes me look like a jokeThis note's for you.Äntligen, till många fans stora glädje, har Mr. Shakey startat upp det länge utlovade projektet med att ge ut inspelningar från sitt arkiv. För inte mindre än fyra månader sedan kom den första i serien, Live At Fillmore East, och nyligen släpptes den andra, Live at Massey Hall.Två utgåvor från arkivet och inte helt oväntat, ser det ut att bli en klassisk serie med Neil-inspelningar som gör det mycket troligt att grannskapet på releasedatum kommer att se mig komma sättandes med mina sista stålar i näven. För mig tror jag att, just den period som den tidigare Fillmore East utgåvan är ifrån, nämligen första halvan av 1970, är en av mina favoriter. En av favoriterna. En annan av mina favoriter är ett år senare, den soloperiod som denna konsert är ifrån. Med närmare 40 år som aktiv musiker är att välja enbart en period ungefär som att tvingas välja mellan två extremt goda tårtor, nästintill omöjligt och helt klart beroende på sinnestillstånd och den situation man för tillfället befinner sig i. Men, det är fortfarande Neil hela vägen, helt klart. Trots det har han lyckats hålla sig betydligt fräschare och mer levande än många andra i musikscenen under en lång period. Visserligen finns det en del som säger att alla Neil Young låter ungefär likadant etc., men att säga något sådant visar bara på dålig orientering i Youngs katalog, eller kanske bara dåliga öron – vad vet jag. Vad Live At Fillmore East dock missade var Neils solo, akustiska öppningsset, det var inte inkluderat på releasen för att det olyckligtvis saknades inspelningar av det. Därför är det med glädje jag nu mottar Live at Massey Hall, som är ett fantastiskt dokument av en 26-årig Young som i början av sin soloturné ’71 besöker sitt gamla Canada. Konserten som är inspelad den 19 januari 1971 i Ontario har länge cirkulerat som bootleg, och har varit en ”must have” för Neil-fans. Ryktet säger att konserten spelades in för en framtida release av ett livealbum, vilket aldrig skedde (förrän nu), vilket också kanske kan förklara läckaget av den nästan kristallklara stereo-soundboard inspelningen.Så visst, det är inget dåligt val av material att släppa.Två veckor in i turnén och Neil är … Neil. Han är på gott humör och skojar mellan låtarna på sitt lite självironiska sätt, och drar små anekdoter om sina låtar. Med After The Gold Rush bakom sig och Harvest på gång hör vi en Neil Young i en av sina kanske mest produktiva perioder, med ett antal nya låtar som alla kom att bli gamla klassiker med tiden. Som till exempel Heart Of Gold, som vi den här tiden sitter ihop med den halvklara A Man Needs A Maid, en annan Young klassiker som vi här får höra introducerad som en ny låt – samtidigt som det låter som att Neil har spelat den i hela sitt liv – är Old Man. Det är inte den rock ’n’ roll-Neil som ett år tidigare stod på scenen tillsammans med Danny Whitten och crankade fram slingrande, psykedeliska gitarrmantran, nej, det är den mjuka Neil – kärleksfull och melankolisk. Melankolisk på det sätt som bara Neil Young kan vara, och ytterligare mer till det blir det när han innan Needle And The Damage säger att det inte direkt är någon rolig sång, nej inte alls, och tankarna går snabbt till Whittens heroinöverdos ett år senare. Men lika mycket som det är melankoli är det också lycka och glädje. Bara att höra den unga Young, så trofast och riktigt öppna sig själv och släppa publiken så tätt inpå sig själv, är minst sagt fascinerande. Den magi som Neil besitter rycker tidigt tag i en och suger upp en i någon sorts twilight zone, där det bara är här och nu som gäller. Neil låter publiken återfå fotfästet med en av mina personliga favoriter, som nu för första gången blir utgiven på skiva, Dance, Dance, Dance, där han uppmanar publiken att stampa takten och göra så mycket väsen av sig de kan.Så låt mig avrunda – vad än din (Neil-ofrälsta) partner, eller mor säger, behöver du denna konsert.Text: Carl Johansson

Karin Rebas signerade den andra mars en artikel på DN:s ledarsidor som handlade om den nu pågående striden om Ungdomshuset i Köpenhamn. En text som egentligen inte gjorde mycket mer än att förklara situationen, som hon beskriver som komplicerad, för att sedan komma till slutklämmen – att man med våld ej vinner någonting. Texten med rubriken Bara förlorare på Norrebro, säger dock att det skulle ha varit en situation där alla parter förlorade, och detta tack vare att ungdomarna svarade på polisens våldsamma metoder med ett lika våldsamt motstånd.Men alla parter i denna strid kan knappast sägas gått förlorande därifrån. Polisen körde ut ungdomarna ur huset, gjorde väldiga massarresteringar, och huset revs sedan under polisbeskydd. Detta var också vad som hade planerats av de danska myndigheterna under lång tid, vilket för dem måste ha setts som en lyckad aktion. För mig är det inte särskilt svårt att se vilka som gick som vinnare ur denna strid. Inte var det ungdomarna, inte. Jag förespråkar inte våld, och håller med Rebas om att ”Barrikader, brinnande sopcontainrar och flygande gatstenar är en riktigt usel strategi om målet är att påverka ett politiskt beslut och få allmänheten med sig”. Men, som Rebas själv säger tidigare i sin text hade faktiskt ungdomarna i Ungdomshuset opinionen på sin sida, och tidigare betydligt fredligare försök att uppnå en lösning gjordes, utan framsteg.Sedan beslöt sig polisen för att med en massiv polisstyrka, som bland annat innefattade en helikopterledd marksättning av en anti-terroriststyrka beväpnad till tänderna, att inta huset och köra ut ungdomarna på gatan. Denna väldigt extrema polisaktion har undgått fokus mycket, just på grund av att ungdomarna, låt mig säga återigen, spelade maktapparaten i händerna och tog till våld. Ah, våld. Media vältrar sig i fläskiga bilder på brinnande sopcontainrar och maskerade, stenkastande individer, och cirkusen är återigen i stan. Popcorn, någon?Det faktum att den danska polisen, som fick sådant beröm efter EU-toppmötena i Köpenhamn som gick så lugnt och sansat till, just på grund av polisens defensiva och fredliga approach, helt verkar ha bytt taktik tycks inte alls vara av intresse.De danska myndigheterna verkar nu föra en hårdför linje för att bli kvitt det udda och avvikande, som Rebas i sin text menar att danskarna alltid haft en mer utbredd acceptans för än vad vi svenskar har haft. Frustrationen bland ungdomarna, som resulterar i våldsamma protester är inte oförståeligt i skenet av detta, men det rättfärdigar knappast någonting. Att 57 procent av köpenhamnsborna tyckte att staden skulle hjälpa dem med att skaffa ett nytt Ungdomshus, och att bara en av fem tyckte att Köpenhamns överborgmästare skött saken väl, visar att allmänheten är på Ungdomshusets sida. Något som Karin Rebas redan efter fem dagar verkar ha glömt. När jag imorse läste hennes lilla spalt på ledarsidan i DN kunde jag inte annat än att bli besviken och en aning ledsen. Hon börjar med att berätta att ett flertal svenskar har blivit gripna i samband med kravallerna i Köpenhamn, och fortsätter sedan med historien om de 70-tal italienska ungdomar som intog det danska konsulatet i Venedig med krav på att konsuln skulle ta avstånd från rivningen av Ungdomshuset. Sedan fortsätter hon med att beskylla de ungdomar, inte bara ungdomar för den delen, de människor som har befunnit sig i Köpenhamn för att stå upp för Ungdomshusets sak – och något mer till det – stå upp för det ”udda och avvikande” – det alternativa. De människorna beskyller hon för att ha ”tvingat Köpenhamnsborna att lida under flera dagar av upplopp och bränder”.”Man kan bli deprimerad för mindre. Världen är full av diktaturer, svält och fattigdom, och ändå lägger unga européer sin energi på att stötta ett gäng våldsamma, bortskämda kravallungar”, avslutar hon käckt sin lilla inskränkta tankesmejda, som får mig att undra om hon igår vaknade med 30-årskris och inledde den med att kalla ungdomen för bortskämd. Hallå, hallå! Är det verkligen ett stöd för ”våldsamma, bortskämda kravallungar” som vi ser här – eller finns det någon som kan se det hela ur ett annat sken?Nej Karin, ryck bort mossan som skyler din sikt. Tänk globalt, agera lokalt! - lärde en vis man mig.Text: Carl Johansson