Gubbig musik. Har du någon gång fått höra att du lyssnar på gubbmusik. Gubbig, jaha tänker du, vad menar han med det? Antagligen att det är många ”gubbar” som lyssnar på den. Inte så konstigt med tanke på att musiken inte direkt är nyproducerad, nej den har några år på nacken. Medan den här personen tycker att det är gubbigt, och påpekar att hans pappa lyssnar på det här, blir jag genast intresserad av att träffa hans far och diskutera musik med honom. I det här fallet tror jag inte att det handlar så mycket om musiken i sig, utan om mentala hinder och fördomar. När man är ung tror jag att det är lite av en grej att tycka att allt som kommer ut från farsans högtalare enbart är en gubbig smörja som man själv intalar sig att aldrig börja lyssna på. Nej, jag ska bara lyssna på hippa grejer, inte gubbrock, tänkte jag med punk skrålande från högtalarna. Vid någon tidpunkt i mina tonår började pappas musik plötsligt anta nya, underliga former och färger, som tilltalade mig. Vid det laget hade jag hittat reggaemusiken, och med den också hittat skivor i farsans skivhylla som förvånade mig. Bob Marley, mitt bland gubbrocken, underligt. När jag lånade hans skivor och spelade dem insåg jag plötsligt att detta var låtar som jag hade hört sedan jag var liten. Och det var bra, mycket bra. Med reggaemusiken som en öppning in till pappas skivhyllor, började sedan en oändlig upptäcktsfärd, som pågår än idag, även om den har förflyttat sig från pappas skivhyllor ut till stora världen. Jag var, och är fortfarande eld och lågor över all ”ny” musik som plötsligt fanns tillgänglig. Från Marley till NRBQ, Grateful Dead, Cat Stevens, Bob Dylan med fler med fler… Det fanns ingen botten insåg jag snart. Här gällde det bara att ta det lugnt, hitta en skön ingång och bara sjunka in i vad jag tyckte var en ny värld. För att sedan dela med mig av den nyfunna glädjen tog jag med mig skivor till kompisar, för att få höra att det var gubbmusik. Efter att jag ”upptäckt” Frank Zappa gick jag runt med ett konstant smile i antagligen över en veckas tid. På en fest hemma hos mig var jag förstås tvungen att spela skivan som jag hade pratat så mycket om. Medan jag satte in skivan i stereon frågade en kompis mig vilket årtal detta var ifrån, bara så jag vet vilket årtionde vi talar om nu, sa han. Den är från ’68 sa jag, och möttes av en osynlig suck och himlande ögon. Redan där hade den här personen bestämt sig för att det var gammal musik, vilket i hans bok innebar, ingen bra musik, och möjligtvis gubbrock.Jag tror egentligen inte att det hade spelat någon roll vad jag spelade för något. Han hade redan bestämt sig att detta inte var något för honom. Jaja, tråkigt tyckte jag, medan Zappa sjöng om ”Plastic People”. För mig kändes det som att Zappa utlöste en explosiv laddning, som låg någonstans i kroppen och pös, på något sätt fick den syre av Zappas musik och detonerade. En kraftig explosion som lämnade mig droppande ner från väggen. Jag kände mig som en idiot för att tidigare ha avfärdat detta som gubbrock. Desto mer jag lyssnade insåg jag att detta är jag, fan, Frank Zappa talar till mig. Det händer här, och det händer idag. Det må vara gubbrock i den mån att de som var unga på 60- och 70-talet och lyssnade på Zappa fortfarande har en plats för honom, men kom inte och påstå att Frank Zappa är gubbig. Det är den mest ogubbiga musiken som jag kan tänka mig. Snart inser man att de ”gubbar” som lyssnar på Zappa inte alls är så gubbiga som man kanske har trott i sina ofta alltför hastiga slutsatser om sina medmänniskor. Det finns fler som tycker att Zappa talar till dem, här och nu. Plötsligt är kanske inte alla så dumma som du i dina pessimistiska världsfunderingar har trott. Musik är ett ofattbart, kosmiskt, eller magiskt verktyg som spränger alla möjliga gränser. Må det vara generationsskillnader, könsskillnader, eller vad som helst (nästan). En sammanförande och sinnesöppnande kraft som gör underverk, bara du öppnar upp och släpper det tätt in på dig.Fear not, my friends.Text: Carl Johansson

 

Forschan

29 mars 2007 19:07

Detta är asbbra! fear not my friend, nej i sanning icke. Jag kan bara instämma med en gubbes envetenhet , Zappa är ogubbighetens ogubbe, ett geni i vår tid!... What´s the ugliest part of your body, dum dum dumdum, some say your nose, some say your toes, but i think it´s your mind, your mind ....

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

På Arlanda är det hur surrigt och snurrigt som helst och precis som alla andra flygplatser jag har besökt ger hela settingen upphov till stress, paranoia och allmän vilsenhet. Donny sitter i baren med en öl och en jägermeister, som han i samma ...

Tandläkaren, det är givetvis en pina, något förskräckligt och hemskt som många inte vill besöka – ibland dem jag. Som en del läsare vet sedan tidigare, har jag haft en del svårigheter, för att inte säga problem med min tandläkare. Fast det ...

Snickarna nästa? Nu kommer ”Diplomaterna” och ”Advokaterna”, vi får följa riktiga yrkesmän på riktiga uppdrag. Det finns faktiskt inget stopp iden här reality-genren. Ett gäng dalasnickare på jobb i Stockholm? Ja, absolu...

- Ja men alltså, det behövs politiska beslut, annars går det inte. Att höra det från en av ”vänstertjejen” i klassen var förvånande och irriterande. Att höra det från Kajsa Ekis Ekman i Dagens nyheter (torsdag 13/12) är än...

Tidig lördagseftermiddag, busschauffören önskar oss vid ändhållplats slussens bussgarage, en trevlig dag. Övertygad om att det så skall bli, och nöjda över den trevliga gesten, kliver vi ur bussen. Det är en sak att snacka om hur trevligt det är i ...