Det finns många bra, trevliga och underbara saker med musik. En sak är, som Marley sa: One good thing about music, when it hits you, you feel no pain. Helt rätt! Det gör absolut inte ont, snarare tvärtom. Musik är medicin, det är medicin för själen. Jag tror bestämt att musik skulle passa alldeles utmärkt som ett antidepressivt läkemedel. Du lider av depression, går till en psykoterapeut. Han lyssnar på vad du har att säga och tittar på dig och säger: ”Hmmm, jag tror att jag har en lösning på detta”, och han ger dig ett ex av Dylans Highway 61 Revisited, med en uppmaning om att komma tillbaka efter en veckas lyssning. Antagligen skulle han varken se skivan eller dig igen.Förmodligen finns det redan någon form av musik- eller ljudterapi, precis som det finns ljusterapi. Det är något som jag måste titta närmare på. Skulle vara intressant att veta hur det fungerar, vad det är för musik eller ljud som spelas, varför man väljer just dem, och vem som väljer det. Det kanske är en affärsidé för framtiden, att öppna en egen studio för musikterapi. Undrar hur många som skulle kräva sina pengar tillbaka efter en behandling bestående av en flaska vin och en Grateful Dead konsert från ’72. Kanske vore fel att påstå att alla skulle känna sig bättre efteråt. En annan bra sak med musik är att den finns där och väntar på dig, tills du är redo för den. Jag vet inte hur många artister och band som jag har hört hundratals gånger, utan att riktigt uppskatta musiken. Även om jag inte har avfärdat det helt och hållet, är det inget som har tilltalat mig särskilt mycket. Men X antal år senare, tar jag fram en platta som har stått i hyllan i ett par år. Jag vet att jag har lyssnat på den, tyckt att den var ok. Men inget som jag gick i taket över, eller ens lyssnat på de senaste åren. Men nu – WHACK! Hakan slår i golvet efter första låten, och stannar där skivan ut. Text: Carl Johansson

Gubbig musik. Har du någon gång fått höra att du lyssnar på gubbmusik. Gubbig, jaha tänker du, vad menar han med det? Antagligen att det är många ”gubbar” som lyssnar på den. Inte så konstigt med tanke på att musiken inte direkt är nyproducerad, nej den har några år på nacken. Medan den här personen tycker att det är gubbigt, och påpekar att hans pappa lyssnar på det här, blir jag genast intresserad av att träffa hans far och diskutera musik med honom. I det här fallet tror jag inte att det handlar så mycket om musiken i sig, utan om mentala hinder och fördomar. När man är ung tror jag att det är lite av en grej att tycka att allt som kommer ut från farsans högtalare enbart är en gubbig smörja som man själv intalar sig att aldrig börja lyssna på. Nej, jag ska bara lyssna på hippa grejer, inte gubbrock, tänkte jag med punk skrålande från högtalarna. Vid någon tidpunkt i mina tonår började pappas musik plötsligt anta nya, underliga former och färger, som tilltalade mig. Vid det laget hade jag hittat reggaemusiken, och med den också hittat skivor i farsans skivhylla som förvånade mig. Bob Marley, mitt bland gubbrocken, underligt. När jag lånade hans skivor och spelade dem insåg jag plötsligt att detta var låtar som jag hade hört sedan jag var liten. Och det var bra, mycket bra. Med reggaemusiken som en öppning in till pappas skivhyllor, började sedan en oändlig upptäcktsfärd, som pågår än idag, även om den har förflyttat sig från pappas skivhyllor ut till stora världen. Jag var, och är fortfarande eld och lågor över all ”ny” musik som plötsligt fanns tillgänglig. Från Marley till NRBQ, Grateful Dead, Cat Stevens, Bob Dylan med fler med fler… Det fanns ingen botten insåg jag snart. Här gällde det bara att ta det lugnt, hitta en skön ingång och bara sjunka in i vad jag tyckte var en ny värld. För att sedan dela med mig av den nyfunna glädjen tog jag med mig skivor till kompisar, för att få höra att det var gubbmusik. Efter att jag ”upptäckt” Frank Zappa gick jag runt med ett konstant smile i antagligen över en veckas tid. På en fest hemma hos mig var jag förstås tvungen att spela skivan som jag hade pratat så mycket om. Medan jag satte in skivan i stereon frågade en kompis mig vilket årtal detta var ifrån, bara så jag vet vilket årtionde vi talar om nu, sa han. Den är från ’68 sa jag, och möttes av en osynlig suck och himlande ögon. Redan där hade den här personen bestämt sig för att det var gammal musik, vilket i hans bok innebar, ingen bra musik, och möjligtvis gubbrock.Jag tror egentligen inte att det hade spelat någon roll vad jag spelade för något. Han hade redan bestämt sig att detta inte var något för honom. Jaja, tråkigt tyckte jag, medan Zappa sjöng om ”Plastic People”. För mig kändes det som att Zappa utlöste en explosiv laddning, som låg någonstans i kroppen och pös, på något sätt fick den syre av Zappas musik och detonerade. En kraftig explosion som lämnade mig droppande ner från väggen. Jag kände mig som en idiot för att tidigare ha avfärdat detta som gubbrock. Desto mer jag lyssnade insåg jag att detta är jag, fan, Frank Zappa talar till mig. Det händer här, och det händer idag. Det må vara gubbrock i den mån att de som var unga på 60- och 70-talet och lyssnade på Zappa fortfarande har en plats för honom, men kom inte och påstå att Frank Zappa är gubbig. Det är den mest ogubbiga musiken som jag kan tänka mig. Snart inser man att de ”gubbar” som lyssnar på Zappa inte alls är så gubbiga som man kanske har trott i sina ofta alltför hastiga slutsatser om sina medmänniskor. Det finns fler som tycker att Zappa talar till dem, här och nu. Plötsligt är kanske inte alla så dumma som du i dina pessimistiska världsfunderingar har trott. Musik är ett ofattbart, kosmiskt, eller magiskt verktyg som spränger alla möjliga gränser. Må det vara generationsskillnader, könsskillnader, eller vad som helst (nästan). En sammanförande och sinnesöppnande kraft som gör underverk, bara du öppnar upp och släpper det tätt in på dig.Fear not, my friends.Text: Carl Johansson

Ain't singin' for PepsiAin't singin' for CokeI don't sing for nobodyMakes me look like a jokeThis note's for you.Äntligen, till många fans stora glädje, har Mr. Shakey startat upp det länge utlovade projektet med att ge ut inspelningar från sitt arkiv. För inte mindre än fyra månader sedan kom den första i serien, Live At Fillmore East, och nyligen släpptes den andra, Live at Massey Hall.Två utgåvor från arkivet och inte helt oväntat, ser det ut att bli en klassisk serie med Neil-inspelningar som gör det mycket troligt att grannskapet på releasedatum kommer att se mig komma sättandes med mina sista stålar i näven. För mig tror jag att, just den period som den tidigare Fillmore East utgåvan är ifrån, nämligen första halvan av 1970, är en av mina favoriter. En av favoriterna. En annan av mina favoriter är ett år senare, den soloperiod som denna konsert är ifrån. Med närmare 40 år som aktiv musiker är att välja enbart en period ungefär som att tvingas välja mellan två extremt goda tårtor, nästintill omöjligt och helt klart beroende på sinnestillstånd och den situation man för tillfället befinner sig i. Men, det är fortfarande Neil hela vägen, helt klart. Trots det har han lyckats hålla sig betydligt fräschare och mer levande än många andra i musikscenen under en lång period. Visserligen finns det en del som säger att alla Neil Young låter ungefär likadant etc., men att säga något sådant visar bara på dålig orientering i Youngs katalog, eller kanske bara dåliga öron – vad vet jag. Vad Live At Fillmore East dock missade var Neils solo, akustiska öppningsset, det var inte inkluderat på releasen för att det olyckligtvis saknades inspelningar av det. Därför är det med glädje jag nu mottar Live at Massey Hall, som är ett fantastiskt dokument av en 26-årig Young som i början av sin soloturné ’71 besöker sitt gamla Canada. Konserten som är inspelad den 19 januari 1971 i Ontario har länge cirkulerat som bootleg, och har varit en ”must have” för Neil-fans. Ryktet säger att konserten spelades in för en framtida release av ett livealbum, vilket aldrig skedde (förrän nu), vilket också kanske kan förklara läckaget av den nästan kristallklara stereo-soundboard inspelningen.Så visst, det är inget dåligt val av material att släppa.Två veckor in i turnén och Neil är … Neil. Han är på gott humör och skojar mellan låtarna på sitt lite självironiska sätt, och drar små anekdoter om sina låtar. Med After The Gold Rush bakom sig och Harvest på gång hör vi en Neil Young i en av sina kanske mest produktiva perioder, med ett antal nya låtar som alla kom att bli gamla klassiker med tiden. Som till exempel Heart Of Gold, som vi den här tiden sitter ihop med den halvklara A Man Needs A Maid, en annan Young klassiker som vi här får höra introducerad som en ny låt – samtidigt som det låter som att Neil har spelat den i hela sitt liv – är Old Man. Det är inte den rock ’n’ roll-Neil som ett år tidigare stod på scenen tillsammans med Danny Whitten och crankade fram slingrande, psykedeliska gitarrmantran, nej, det är den mjuka Neil – kärleksfull och melankolisk. Melankolisk på det sätt som bara Neil Young kan vara, och ytterligare mer till det blir det när han innan Needle And The Damage säger att det inte direkt är någon rolig sång, nej inte alls, och tankarna går snabbt till Whittens heroinöverdos ett år senare. Men lika mycket som det är melankoli är det också lycka och glädje. Bara att höra den unga Young, så trofast och riktigt öppna sig själv och släppa publiken så tätt inpå sig själv, är minst sagt fascinerande. Den magi som Neil besitter rycker tidigt tag i en och suger upp en i någon sorts twilight zone, där det bara är här och nu som gäller. Neil låter publiken återfå fotfästet med en av mina personliga favoriter, som nu för första gången blir utgiven på skiva, Dance, Dance, Dance, där han uppmanar publiken att stampa takten och göra så mycket väsen av sig de kan.Så låt mig avrunda – vad än din (Neil-ofrälsta) partner, eller mor säger, behöver du denna konsert.Text: Carl Johansson

Karin Rebas signerade den andra mars en artikel på DN:s ledarsidor som handlade om den nu pågående striden om Ungdomshuset i Köpenhamn. En text som egentligen inte gjorde mycket mer än att förklara situationen, som hon beskriver som komplicerad, för att sedan komma till slutklämmen – att man med våld ej vinner någonting. Texten med rubriken Bara förlorare på Norrebro, säger dock att det skulle ha varit en situation där alla parter förlorade, och detta tack vare att ungdomarna svarade på polisens våldsamma metoder med ett lika våldsamt motstånd.Men alla parter i denna strid kan knappast sägas gått förlorande därifrån. Polisen körde ut ungdomarna ur huset, gjorde väldiga massarresteringar, och huset revs sedan under polisbeskydd. Detta var också vad som hade planerats av de danska myndigheterna under lång tid, vilket för dem måste ha setts som en lyckad aktion. För mig är det inte särskilt svårt att se vilka som gick som vinnare ur denna strid. Inte var det ungdomarna, inte. Jag förespråkar inte våld, och håller med Rebas om att ”Barrikader, brinnande sopcontainrar och flygande gatstenar är en riktigt usel strategi om målet är att påverka ett politiskt beslut och få allmänheten med sig”. Men, som Rebas själv säger tidigare i sin text hade faktiskt ungdomarna i Ungdomshuset opinionen på sin sida, och tidigare betydligt fredligare försök att uppnå en lösning gjordes, utan framsteg.Sedan beslöt sig polisen för att med en massiv polisstyrka, som bland annat innefattade en helikopterledd marksättning av en anti-terroriststyrka beväpnad till tänderna, att inta huset och köra ut ungdomarna på gatan. Denna väldigt extrema polisaktion har undgått fokus mycket, just på grund av att ungdomarna, låt mig säga återigen, spelade maktapparaten i händerna och tog till våld. Ah, våld. Media vältrar sig i fläskiga bilder på brinnande sopcontainrar och maskerade, stenkastande individer, och cirkusen är återigen i stan. Popcorn, någon?Det faktum att den danska polisen, som fick sådant beröm efter EU-toppmötena i Köpenhamn som gick så lugnt och sansat till, just på grund av polisens defensiva och fredliga approach, helt verkar ha bytt taktik tycks inte alls vara av intresse.De danska myndigheterna verkar nu föra en hårdför linje för att bli kvitt det udda och avvikande, som Rebas i sin text menar att danskarna alltid haft en mer utbredd acceptans för än vad vi svenskar har haft. Frustrationen bland ungdomarna, som resulterar i våldsamma protester är inte oförståeligt i skenet av detta, men det rättfärdigar knappast någonting. Att 57 procent av köpenhamnsborna tyckte att staden skulle hjälpa dem med att skaffa ett nytt Ungdomshus, och att bara en av fem tyckte att Köpenhamns överborgmästare skött saken väl, visar att allmänheten är på Ungdomshusets sida. Något som Karin Rebas redan efter fem dagar verkar ha glömt. När jag imorse läste hennes lilla spalt på ledarsidan i DN kunde jag inte annat än att bli besviken och en aning ledsen. Hon börjar med att berätta att ett flertal svenskar har blivit gripna i samband med kravallerna i Köpenhamn, och fortsätter sedan med historien om de 70-tal italienska ungdomar som intog det danska konsulatet i Venedig med krav på att konsuln skulle ta avstånd från rivningen av Ungdomshuset. Sedan fortsätter hon med att beskylla de ungdomar, inte bara ungdomar för den delen, de människor som har befunnit sig i Köpenhamn för att stå upp för Ungdomshusets sak – och något mer till det – stå upp för det ”udda och avvikande” – det alternativa. De människorna beskyller hon för att ha ”tvingat Köpenhamnsborna att lida under flera dagar av upplopp och bränder”.”Man kan bli deprimerad för mindre. Världen är full av diktaturer, svält och fattigdom, och ändå lägger unga européer sin energi på att stötta ett gäng våldsamma, bortskämda kravallungar”, avslutar hon käckt sin lilla inskränkta tankesmejda, som får mig att undra om hon igår vaknade med 30-årskris och inledde den med att kalla ungdomen för bortskämd. Hallå, hallå! Är det verkligen ett stöd för ”våldsamma, bortskämda kravallungar” som vi ser här – eller finns det någon som kan se det hela ur ett annat sken?Nej Karin, ryck bort mossan som skyler din sikt. Tänk globalt, agera lokalt! - lärde en vis man mig.Text: Carl Johansson

Spenderade min eftermiddag häromdagen med att bläddra igenom The New York Times i jakt efter något intressant att fördriva en annars ganska slö och ointressant eftermiddag. Jag lämnade tidigare min boning med flaggan på topp, jag var på superhumör. Inte för att jag mådde sämre nu, jag var fortfarande på topp, men allting runt omkring mig var ganska ointressant, och trots mina försök att få människor runt omkring att tuna in på min frekvens verkade det som att de försöken var dömda att misslyckas. En av dessa dagar, jag vaknar innan den av satan sända (men gud så nödvändiga) väckarklockan drar igång med sitt alldeles egna ljud – the sound of the apocalypse. Men idag vaknar jag innan denna djävulsmaskin drar igång sin mistlur rätt nerifrån helvetets brinnande inferno, sliter mig ur sömnen och präntar in bilder på domedagen framför mina ögon – skräck! Idag vinner jag, jag vaknar med guld i mun, trots en hel del vin igår, var det kanske snarare tack vare allt vin igår? Pff, ja när jag lyckligtvis inte åker på en baksmälla som tar mig tillbaka till stenåldern är det lätt att försöka tacka vinet, patetiskt, jag vet. Anyway, smäcker av väckarklockan innan den drar igång och slänger på lite kaffe lite snabbt och snyggt, nästan enbart med en hand. Tar sikte på duschen, men när jag i min nakna skrud passerar stereon inser jag att det inte vore den dusch utan, som det blir med musik, så jag stannar där framför stereon och gräver lite i CD-högarna innan jag fastnar för en skiva, och jag tittar funderande på den och slänger en kvick blick ut genom fönstret och frågar mig själv om Miles Davis från Tyskland '64 är den rätta plattan för denna duschsession. I samma ögonblick som min hjärna uppfattar frågan och börjar fundera över den får den också något annat att fundera på när jag plötsligt inser att innan jag tog sikte på duschen så skevade jag mina persienner, och där står jag nu, spritt språngande naken, när en något – jag skall inte säga skrämd, men en förvånad, och till viss del intresserad granne spänner ögonen i mig, eller kanske min penis. Efter att min hjärna tagit beslut om att detta faktiskt är rätt konsert att spela under den här duschen börjar den tänka på hur jag skall reagera på grannen som står därute med ögon stora som tefat och med posten i händerna. Innan jag hinner ta något beslut om detta rör hon såklart på sig, kan inte stå där och stirra i all evighet, och jag rycker på axlarna och är tacksam för att inte behöva ta några fler beslut såhär tidigt på morgonen. Jag skrattar lite åt hela situationen, och dansar in i duschen till tonerna av “So What”.Text: Carl Johansson