Det finns många bra, trevliga och underbara saker med musik. En sak är, som Marley sa: One good thing about music, when it hits you, you feel no pain. Helt rätt! Det gör absolut inte ont, snarare tvärtom. Musik är medicin, det är medicin för själen. Jag tror bestämt att musik skulle passa alldeles utmärkt som ett antidepressivt läkemedel. Du lider av depression, går till en psykoterapeut. Han lyssnar på vad du har att säga och tittar på dig och säger: ”Hmmm, jag tror att jag har en lösning på detta”, och han ger dig ett ex av Dylans Highway 61 Revisited, med en uppmaning om att komma tillbaka efter en veckas lyssning. Antagligen skulle han varken se skivan eller dig igen.Förmodligen finns det redan någon form av musik- eller ljudterapi, precis som det finns ljusterapi. Det är något som jag måste titta närmare på. Skulle vara intressant att veta hur det fungerar, vad det är för musik eller ljud som spelas, varför man väljer just dem, och vem som väljer det. Det kanske är en affärsidé för framtiden, att öppna en egen studio för musikterapi. Undrar hur många som skulle kräva sina pengar tillbaka efter en behandling bestående av en flaska vin och en Grateful Dead konsert från ’72. Kanske vore fel att påstå att alla skulle känna sig bättre efteråt. En annan bra sak med musik är att den finns där och väntar på dig, tills du är redo för den. Jag vet inte hur många artister och band som jag har hört hundratals gånger, utan att riktigt uppskatta musiken. Även om jag inte har avfärdat det helt och hållet, är det inget som har tilltalat mig särskilt mycket. Men X antal år senare, tar jag fram en platta som har stått i hyllan i ett par år. Jag vet att jag har lyssnat på den, tyckt att den var ok. Men inget som jag gick i taket över, eller ens lyssnat på de senaste åren. Men nu – WHACK! Hakan slår i golvet efter första låten, och stannar där skivan ut. Text: Carl Johansson

Gubbig musik. Har du någon gång fått höra att du lyssnar på gubbmusik. Gubbig, jaha tänker du, vad menar han med det? Antagligen att det är många ”gubbar” som lyssnar på den. Inte så konstigt med tanke på att musiken inte direkt är nyproducerad, nej den har några år på nacken. Medan den här personen tycker att det är gubbigt, och påpekar att hans pappa lyssnar på det här, blir jag genast intresserad av att träffa hans far och diskutera musik med honom. I det här fallet tror jag inte att det handlar så mycket om musiken i sig, utan om mentala hinder och fördomar. När man är ung tror jag att det är lite av en grej att tycka att allt som kommer ut från farsans högtalare enbart är en gubbig smörja som man själv intalar sig att aldrig börja lyssna på. Nej, jag ska bara lyssna på hippa grejer, inte gubbrock, tänkte jag med punk skrålande från högtalarna. Vid någon tidpunkt i mina tonår började pappas musik plötsligt anta nya, underliga former och färger, som tilltalade mig. Vid det laget hade jag hittat reggaemusiken, och med den också hittat skivor i farsans skivhylla som förvånade mig. Bob Marley, mitt bland gubbrocken, underligt. När jag lånade hans skivor och spelade dem insåg jag plötsligt att detta var låtar som jag hade hört sedan jag var liten. Och det var bra, mycket bra. Med reggaemusiken som en öppning in till pappas skivhyllor, började sedan en oändlig upptäcktsfärd, som pågår än idag, även om den har förflyttat sig från pappas skivhyllor ut till stora världen. Jag var, och är fortfarande eld och lågor över all ”ny” musik som plötsligt fanns tillgänglig. Från Marley till NRBQ, Grateful Dead, Cat Stevens, Bob Dylan med fler med fler… Det fanns ingen botten insåg jag snart. Här gällde det bara att ta det lugnt, hitta en skön ingång och bara sjunka in i vad jag tyckte var en ny värld. För att sedan dela med mig av den nyfunna glädjen tog jag med mig skivor till kompisar, för att få höra att det var gubbmusik. Efter att jag ”upptäckt” Frank Zappa gick jag runt med ett konstant smile i antagligen över en veckas tid. På en fest hemma hos mig var jag förstås tvungen att spela skivan som jag hade pratat så mycket om. Medan jag satte in skivan i stereon frågade en kompis mig vilket årtal detta var ifrån, bara så jag vet vilket årtionde vi talar om nu, sa han. Den är från ’68 sa jag, och möttes av en osynlig suck och himlande ögon. Redan där hade den här personen bestämt sig för att det var gammal musik, vilket i hans bok innebar, ingen bra musik, och möjligtvis gubbrock.Jag tror egentligen inte att det hade spelat någon roll vad jag spelade för något. Han hade redan bestämt sig att detta inte var något för honom. Jaja, tråkigt tyckte jag, medan Zappa sjöng om ”Plastic People”. För mig kändes det som att Zappa utlöste en explosiv laddning, som låg någonstans i kroppen och pös, på något sätt fick den syre av Zappas musik och detonerade. En kraftig explosion som lämnade mig droppande ner från väggen. Jag kände mig som en idiot för att tidigare ha avfärdat detta som gubbrock. Desto mer jag lyssnade insåg jag att detta är jag, fan, Frank Zappa talar till mig. Det händer här, och det händer idag. Det må vara gubbrock i den mån att de som var unga på 60- och 70-talet och lyssnade på Zappa fortfarande har en plats för honom, men kom inte och påstå att Frank Zappa är gubbig. Det är den mest ogubbiga musiken som jag kan tänka mig. Snart inser man att de ”gubbar” som lyssnar på Zappa inte alls är så gubbiga som man kanske har trott i sina ofta alltför hastiga slutsatser om sina medmänniskor. Det finns fler som tycker att Zappa talar till dem, här och nu. Plötsligt är kanske inte alla så dumma som du i dina pessimistiska världsfunderingar har trott. Musik är ett ofattbart, kosmiskt, eller magiskt verktyg som spränger alla möjliga gränser. Må det vara generationsskillnader, könsskillnader, eller vad som helst (nästan). En sammanförande och sinnesöppnande kraft som gör underverk, bara du öppnar upp och släpper det tätt in på dig.Fear not, my friends.Text: Carl Johansson