Peps PerssonMusikens HusGöteborg27/5-2005Jag kan inte säga att jag hade några stora förväntningar på Peps. Inte för att jag trodde att det skulle bli en dålig konsert, inte alls. Men jag kände mig mer eller mindre likgiltig. Visst tyckte jag det var trevligt att komma ut på någon rolig konsert, och Peps är synnerligen en rolig prick. Det var ett tag sedan jag såg Peps sist, konstigt nog var den konserten riktigt bra (Göteborgskalaset –02) och jag borde ha varit överväldigad över att få se gubben igen. Det var inte ett fullsatt Musikens Hus när jag och mitt sällskap anlände. Utsatt tid för Peps att inta scenen var 21:30. Det var en blandning av äldre och yngre besökare, vilket jag alltid tycker är härligt att se. Möjligtvis var majoriteten något äldre, vilket åldersgränsen på 18 år bidrog till. Visserligen var det fler unga än när Dag Vag spelade, också på Musikens Hus för nästan exakt ett år sedan (29/5-04). Peps har o andra sidan uppnått en annan status hos många än vad Dag Vag har. Han har blivit lite av en folkkär och mysig skånsk hustomte.Och visst är han mysig, det kan jag inte säga något annat om. Vid tiotiden kom Peps och hans Blodsband ut på scenen. Peps är inte särskilt svår att känna igen, om du väl har sett honom en gång. Långt hår, långt skägg, för kvällen manchester byxor och skjorta. Härligt att se att Peps förblir den han är och fortfarande spelar för livet. För det var vad han gjorde, spelade för livet.Efter att de värmt upp publiken med två rungande bluesnummer, vilka mottas ganska lojt, tar sedan musiken en väg som den förblir på resten av kvällen, nämligen reggae. Peps är kanske framförallt dock en hokus pokus man mer än vad han är en blues- eller reggaeman. Efter att ha spelat riktigt bra munspel i inledningen av konserten stoppar han det i lomman och plockar fram sin gitarr. "Vad fan är hög standard?" frågar sig sedan Peps. En riktigt bra låt, som de gör lika bra som de alltid har gjort den. Om låten var aktuell när den släpptes på skivan Hög Standard 1975, så skulle jag vilja säga att den är minst lika aktuell idag. Reggaen fortsätter att rinna på med Peps tolkningar av Bob Marleys Small Axe (Liden Såg) och Talkin’ Blues (Snackelåt). Två bra låtar som Peps har lyckats tolka och framföra på ett eget, skånskt och bra sätt. Visst måste man beundra Peps för hans förmåga att framföra Jamaicanska låtar på skånska, utan att det blir pinsamt eller för den delen dåligt.Den som inte redan dansade med lätta fötter vid det här laget lär ha fått svårt att stå stilla när Peps fortsatte på den jamaicanska banan. Både blodsbandet och Peps verkar riktigt spelsugna och glada. Med ett leende på läpparna fortsätter de baktakten med Peter Toshs Mark of the Beast (Vilddjurets Tecken).Efter drygt 40 minuters spelande tar Peps och bandet en paus. De återkommer efter dryga 15 minuter och mjukstartar med vad jag tycker är en av Peps bättre låtar, Låftamannen, där mormor berättar spökhistorier för glöttarna. En låt som också mottas ganska lojt av publiken som börjar tissla och tassla om vad det är för en låt han spelar. Publiken känner snart igen sig igen, blodsbandet ångar på för fullt tempo och Peps ryter till ordentligt när han förklarar att det är Falsk Matematik som gör den fattige så fattig, och den rike så förbannat rik.Nu när publiken är ordentligt uppvärmd talar Peps om att de ska köra en gammal Skatalites låt, nämligen Confusion, som också blir kvällens höjdpunkt. En flera minuter lång gammal jamaicansk ska-låt som Peps och Blodsbandet verkligen tar ut svängarna rejält i. Efter att ha spelat i ytterligare närmare 40 minuter förstår jag att kvällen börjar lida mot sitt slut när de gör igång slagdängan Oh Boy. En låt som, enligt mig, inte är någon av Peps bästa. Jag vet däremot att en mängd människor både skulle tala högt och länge om att jag har fel. Hursomhelst lyckas de hålla tempot och gunget högt även genom denna låten. Det kan dock bero på den berusning som de föregående låtarna faktiskt har bidragit till.Efter att publiken har fått sjunga av sig ordentligt till ”Oh Boy” töms scenen, men efter ett par minuter av bönande efter mer musik, kommer de alla ut igen. Även de två extranumren är Jamaicanska låtar. Det blir mer dans till Jacob Millers Tenement Yard (Hyreskasern) och lite lovsång till Marleys Stir it Up (Styr Den Opp).Allt som allt var det en mycket lyckad kväll med otroligt skönt sväng från den nu 59-åriga Peps Persson tillsammans med Blodsbandet. Även om konserten kunde ha varit lite längre (vilket jag alltid tycks klaga på) fick Peps rotrock mig återigen på fall.Fem tunnlann med bedor av fem möjliga!Text: Carl Johansson