Spenderade min eftermiddag häromdagen med att bläddra igenom The New York Times i jakt efter något intressant att fördriva en annars ganska slö och ointressant eftermiddag. Jag lämnade tidigare min boning med flaggan på topp, jag var på superhumör. Inte för att jag mådde sämre nu, jag var fortfarande på topp, men allting runt omkring mig var ganska ointressant, och trots mina försök att få människor runt omkring att tuna in på min frekvens verkade det som att de försöken var dömda att misslyckas. En av dessa dagar, jag vaknar innan den av satan sända (men gud så nödvändiga) väckarklockan drar igång med sitt alldeles egna ljud – the sound of the apocalypse. Men idag vaknar jag innan denna djävulsmaskin drar igång sin mistlur rätt nerifrån helvetets brinnande inferno, sliter mig ur sömnen och präntar in bilder på domedagen framför mina ögon – skräck! Idag vinner jag, jag vaknar med guld i mun, trots en hel del vin igår, var det kanske snarare tack vare allt vin igår? Pff, ja när jag lyckligtvis inte åker på en baksmälla som tar mig tillbaka till stenåldern är det lätt att försöka tacka vinet, patetiskt, jag vet. Anyway, smäcker av väckarklockan innan den drar igång och slänger på lite kaffe lite snabbt och snyggt, nästan enbart med en hand. Tar sikte på duschen, men när jag i min nakna skrud passerar stereon inser jag att det inte vore den dusch utan, som det blir med musik, så jag stannar där framför stereon och gräver lite i CD-högarna innan jag fastnar för en skiva, och jag tittar funderande på den och slänger en kvick blick ut genom fönstret och frågar mig själv om Miles Davis från Tyskland '64 är den rätta plattan för denna duschsession. I samma ögonblick som min hjärna uppfattar frågan och börjar fundera över den får den också något annat att fundera på när jag plötsligt inser att innan jag tog sikte på duschen så skevade jag mina persienner, och där står jag nu, spritt språngande naken, när en något – jag skall inte säga skrämd, men en förvånad, och till viss del intresserad granne spänner ögonen i mig, eller kanske min penis. Efter att min hjärna tagit beslut om att detta faktiskt är rätt konsert att spela under den här duschen börjar den tänka på hur jag skall reagera på grannen som står därute med ögon stora som tefat och med posten i händerna. Innan jag hinner ta något beslut om detta rör hon såklart på sig, kan inte stå där och stirra i all evighet, och jag rycker på axlarna och är tacksam för att inte behöva ta några fler beslut såhär tidigt på morgonen. Jag skrattar lite åt hela situationen, och dansar in i duschen till tonerna av “So What”.Text: Carl Johansson