Spenderade min eftermiddag häromdagen med att bläddra igenom The New York Times i jakt efter något intressant att fördriva en annars ganska slö och ointressant eftermiddag. Jag lämnade tidigare min boning med flaggan på topp, jag var på superhumör. Inte för att jag mådde sämre nu, jag var fortfarande på topp, men allting runt omkring mig var ganska ointressant, och trots mina försök att få människor runt omkring att tuna in på min frekvens verkade det som att de försöken var dömda att misslyckas. En av dessa dagar, jag vaknar innan den av satan sända (men gud så nödvändiga) väckarklockan drar igång med sitt alldeles egna ljud – the sound of the apocalypse. Men idag vaknar jag innan denna djävulsmaskin drar igång sin mistlur rätt nerifrån helvetets brinnande inferno, sliter mig ur sömnen och präntar in bilder på domedagen framför mina ögon – skräck! Idag vinner jag, jag vaknar med guld i mun, trots en hel del vin igår, var det kanske snarare tack vare allt vin igår? Pff, ja när jag lyckligtvis inte åker på en baksmälla som tar mig tillbaka till stenåldern är det lätt att försöka tacka vinet, patetiskt, jag vet. Anyway, smäcker av väckarklockan innan den drar igång och slänger på lite kaffe lite snabbt och snyggt, nästan enbart med en hand. Tar sikte på duschen, men när jag i min nakna skrud passerar stereon inser jag att det inte vore den dusch utan, som det blir med musik, så jag stannar där framför stereon och gräver lite i CD-högarna innan jag fastnar för en skiva, och jag tittar funderande på den och slänger en kvick blick ut genom fönstret och frågar mig själv om Miles Davis från Tyskland '64 är den rätta plattan för denna duschsession. I samma ögonblick som min hjärna uppfattar frågan och börjar fundera över den får den också något annat att fundera på när jag plötsligt inser att innan jag tog sikte på duschen så skevade jag mina persienner, och där står jag nu, spritt språngande naken, när en något – jag skall inte säga skrämd, men en förvånad, och till viss del intresserad granne spänner ögonen i mig, eller kanske min penis. Efter att min hjärna tagit beslut om att detta faktiskt är rätt konsert att spela under den här duschen börjar den tänka på hur jag skall reagera på grannen som står därute med ögon stora som tefat och med posten i händerna. Innan jag hinner ta något beslut om detta rör hon såklart på sig, kan inte stå där och stirra i all evighet, och jag rycker på axlarna och är tacksam för att inte behöva ta några fler beslut såhär tidigt på morgonen. Jag skrattar lite åt hela situationen, och dansar in i duschen till tonerna av “So What”.Text: Carl Johansson

Engelsmän, italienare, Fransyskor, Amerikanare, Afrikaner, danskar och Bosniska damer, ja det här låter ju som om jag skulle kunna tala om en mångkulturell film direkt från någon alternativ filmfestival, but it’s not. Jag talar om Bond, that’s right, den Bond, James Bond, och titeln är Casino Royale.Sugen som en gris knallar jag med min filmkamrat och flickvän genom de snöigt mörka och kalla gatorna med siktet inställt på biosalongens varma mörker, är på väg att råkolla lite frän Bond-action. Sista filmen jag kollade på bio var Borat, och jag hoppas på en trevligare magkänsla när jag denna gång stiger ut från den popcornosiga salongen. Daniel Craig känns från bara filmaffischerna utanför bion som en torrboll till Bond, men jag får ganska snabbt ändra uppfattning om den saken måste jag säga. Han har både karaktär och charm, faktiskt en ganska hög mysfaktor, som man bara måste ta till sig med ett leende. Det är Bond, han är rå – med rätt att döda, vilket han också gör, utan att tveka, men han är också den helylle brittiska gentlemannen som får kvinnorna att smälta som iskuber på en stekpanna. He’s Bond alright! Mord från ruta ett, det börjar bra, och faktum är att det fortsätter ganska bra filmen igenom. Det känns inte alls lojt någonstans i filmen, inte ens under vad som jag kanske trodde skulle bli lite tjatigt och långdraget, när de skulle sitta och lira poker. Poker har i alla fall jag fått en dos för mycket av den senaste tiden, och jag verkar inte vara den enda (syftar på den stackars kille från mina hemtrakter som för ett tag sen tog sitt liv på grund av pokerskulder). Hursomhelst blir det inte alls långdraget och spänningen i spelet gestaltas ganska väl, likaså ser man hur djävla snabbt man kan förlora enorma summor pengar i spelet (om man nu har några sådana att spela med). Tidvis är det också riktigt snyggt filmat, detta märks snabbt och är väldigt uppskattat när man sitter i sin biofåtölj framför den stora duken och förväntar sig i alla fall att känna sig lite mer ”i” filmen än vad man annars gör i soffan framför sin burk. Speciellt i en scen när Bond och en skurk befinner sig fasligt högt ovan mark känner jag hur det suger i magen och jag får nästan svindel bara av att kolla på Bonds något förskräckta min när han stapplar omkring däruppe, jag menar ser Bond förskräckt ut är det dags att börja oroa sig. När det gäller skurkarna så kanske inte riktigt Mikkelsens rollfigur riktigt lever upp till den annars ganska uppfinningsrika klassiska bondskurkarna, men Mikkelsen själv gör en bra insats som den, mer än något annat, monetära skurken Le Chiffre som gråter blod på grund av en problematisk tårkanal, som man aldrig får veta upprinnelsen till, vilket var lite synd, men kanske är det ändå bättre att man får fantisera fram sin egen ”kanske var det så att…” (han stack sig ögat med saxen när han skulle ansa ögonfransarna) förklaring. Lite egen medverkan i filmen är aldrig fel, om det inte gäller livsviktiga fakta som uteblir, som till exempel vad det egentligen är för mobiltelefon som Bond använder. Den saken råder det ingen förvirring om, Sony Ericsson it is, Mr. Bond. Yepp, och Ford is the choice of car, förståss bara som andrahandsval efter the real deal – Aston Martin. Men jag får aldrig riktigt känslan av att jag plötsligt sitter och tittar på en extra lång reklamfilm för någon produkt, förrän det slår mig vilken enda stor reklamfilm det egentligen är som jag sitter med ett stort godisimpregnerat leende och beskådar. Det är en reklamfilm, men kan likaså ses som en skildring av samma sak, från västerländska ögon förståss – nämligen den rådande världsordningen. Utan att göra någon djupare post-kolonial genusanalys skall jag bara lyfta fram de saker som för mig var så tydliga att jag knappast behövde leta överhuvudtaget. Det är några gamla välkända stereotypa roller som, inte särskilt förvånansvärt, används, jag menar, det är Bond afterall. Det är först och främst den svarta mannen, den vita mannen och den vita kvinnan. Jag skall nedan ge några exempel på hur jag menar de här rollerna befästs i filmen. När det gäller den svarta mannen så är bilden vi får av honom långt bortifrån romantiserandet av ”den ädle vilden”. I filmens början får vi se hur några (vita) skurkar gör skumrask affärer med några svarta milismän i Uganda. Överallt i den totala gyttjesörjan plaskar det omkring små kids med AK47:or hängande över axlarna, barnsoldater allover the place. Detta är i och för sig verklighet i många afrikanska länder, men tankarna drar en till civilisationens utkanter där kaos och oordning råder, där de har barnsoldater, där de inte är som vi – de är ”de andra”, detta kontrasterat i relation till de vita, kostymklädda bovarna som är där och gör business med barbarerna. De här vita skurkarna är också onda, men inte riktigt så onda och barbariska som de här vildarna. Något som vi något senare i filmen får bekräftat. Le Chiffre är en ond skurk, men dem skurkar som är ännu lite skurkigare än vad han är, och som kommer och kräver pengar av honom, de är verkligen de ondaste av de onda, men inte bara onda, dem, är svarta också – och dem bär machete. Beväpnade med machete hotar de att hugga armarna av de något mindre onda, vita skurkarna. Hela machetegrejen får i alla fall mig att snabbt koppla ihop dessa svarta skurkar med allt det hemska som har hänt, och som håller på att hända i Afrika idag, där vi ser människor slakta varandra med macheteknivar. Återigen får vi presenterat en bild av den onda, vilda och barbariska mannen. Men det finns en del svarta män i filmen som inte är skurkar, och är dem inte skurkar, vad skall de då vara, ja just det, betjänter och butlers. De passar upp de vita männen, tar hand om deras bilar när de anländer till hotellen, bär deras väskor och serverar dem drinkar och så vidare. Det är de här bilderna och sammankopplingarna som jag gör filmen igenom om den svarta mannen, och då bryr jag mig inte om att analysera den svarta skurkfigur som i början flyr undan Bond som värsta superapan – straight outta the jungel. Inte ens Tarzan skulle ta sig fram med en sådan apliknande, fascinerande smidig- och kvickhet, men sen så är ju Tarzan vit i och för sig.De vita männen är då, i motsats till de svarta männen, allting som ”de andra” inte är. De är civiliserade, mestadels i alla fall, och är de inte lika civiliserade som Bond är när han inte dränker skurkar som insekter på någon toalett, så är de i alla fall mer civiliserade än de macheteviftande vildarna. Dessa civiliserade män ägnar sig också åt avancerade och fina fritidsintressen, speciellt i den här filmen, poker. Detta kontrasterat mot ”de andras” (läs svarta männens) fritidsintresse som vi får en liten inblick. Under den stekande solen står en folkmassa bestående av svarta män och stampar, skriker, spottar och trängs så att jorden yr runt omkring dem. Där, i mitten av folkmassan får man se vad som händer, varför alla, mer och mer upphetsade står med sedlar i händerna och skriker och fäktar. Det är en kamp, en kamp mellan en kobra och en iller, eller något annat murmeldjur, mitt i folkhopen står dem i full färd med att försöka avsluta varandras liv. Detta något primitiva folknöje i kontrast med de vita männens tysta, lugna, framförallt civiliserade pokerspel, där ”James the butler” (svart) just nu springer och hämtar en Mount Gay åt Mr. Bond. (jag återkommer snart till Mount Gay).Det var männen det. Sedan fanns det också en och annan kvinna i filmen också, även om de varken var överraskande många, eller vackra för den delen – Eva Green är väl inte direkt någon skräcködla (haw-haw), men kändes inte riktigt som en given Bondbrud, men hon spelade bra och det funkade helt klart. Faktiskt roligt att se en tjej som inte kommer direkt från the Playboy Mansion med sina nya silikonbröst utputande till filminspelningen, vilket annars är ungefär vad jag väntar mig av Hollywoodproduktioner idag.Vesper Lynd, som spelas av Green, får först framstå som en självständig, fri, relativt smart, medveten och stark västerländsk kvinna. Hon är bestämd och rationell, och hon sköter sitt jobb parallellt som hon fäller sarkastiska kommentarer till Bond. Den starka och självständiga Vesper faller hursomhelst snabbare än ett asplöv till marken. Efter att ha sett ett lik förändras blixtsnabbt hennes roll, och de traditionellt kvinnliga attribut som tillskrivs kvinnan ramlar alla på en och samma gång ner i huvudet på henne. Passiv, behövande, svag, känslosam och öm sitter hon orörlig gråtandes i duschen, Bond som är den givna motpolen mot kvinnan (übermannen) som sådan kliver givetvis in och tröstar och tar hand om den gråtande Vesper.Att säga att Casino Royale är skön action från början till slut är ingen överdrift, men att säga att det är den bästa av Bonds är nog kanske lite av en överdrift. CR har goa actiondrypande scener, är bitvis riktigt snyggt filmat, är lagom kryddad med den vanliga brittiska Bond-humorn, några snygga brudar (alldeles för lite sex dock), men det är en del som saknas, det är det. Le Chiffre är en ganska trist skurk, som filmen igenom egentligen inte gör något roligt, inte har några roliga planer, förutom att krossa Bonds nuts, som faktiskt är sjukt rått, men att Bond redan efter kort tid är uppe och jonglerar sina kulor i sängen med Vesper sabbar hela grejen något. Hursomhelst är Le Chiffre en trist och ganska färglös skurk, som inte har några som helst roliga planer förutom att bli rikare och tuffare, vilket är väldigt blekt för att vara en Bondskurk. Dessutom var Bond, inte Bond himself i och för sig, men en del angelägenheter runt omkring honom nästintill lika bleka som Le Chiffre. Nu är ju Q död och begraven, vilket min flickvän påpekade i detta avseende, och det har hon ju faktiskt rätt i. Om Q är omöjlig att ersätta, menar jag att alla de finurligheter och gadjets som för mig är en stor del av Bond är omöjliga att ta bort, vilket man i den här filmen nästan hade gjort. Många var dem inte, finurligheterna, någon löjlig sändare som Bond hade strax innanför huden, en mikrofon, och för att inte glömma – det bästa av allt, Bonds eget lilla privata sjukhus i Bond-bilen. Istället för knappar som aktiverade missiler eller rökbomber, hade Bond sin egen lilla akutklinik i handskfacket på sin Aston Martin, skrattretande men också fjantig fånighet som tog det roliga ur det totalt när jag insåg att mer finesser och finurligheter än så här innehåller filmen inte. Det funkade inte riktigt för mig. Specialeffekter och actionscener för mångmiljonsbelopp blir ganska tafatta om de inte får den dos av Bond-finurlighet de förtjänar, jag menar vi snackar ändå om Bond, inte om Steven Seagal – inte heller McGayver, men lite mer uppfinningsrikedom än en mikrofon kan man väl ändå vänta sig.Och för att återvända till Mount Gay.Absolut coolaste scenen i hela filmen:Bond till bartendern: One Mount Gay, please.Nu kan jag öppet dricka min Mount Gay rum, thank you Mr. Bond.Text: Carl Johansson

21.32, tror jag skall gå ut en sväng, har inte varit ute på hela dagen och känner mig lite smått fyrkantig i huvudet efter en hel dag med näsan i antingen en bok eller framför datorn. Jag gör så, stoppar byxorna innanför sockorna och slänger på mig en sjal och min jacka. Grannen är ute och röker – Tja! Tja tja! Stannar och utbyter några ord med honom, han har precis vaknat säger han och tittar på mig med ett ruskigt ansikte. Woah! - Vad fan har du gjort, fått spö eller?Han skakar på huvudet och ler lite underligt samtidigt som han suger på sin cigg.- Jag har varit sjuk och inte tagit det lugnt alls, bara.No shit, tänker jag och tar mig en titt på hans ansikte igen. - Gå in och lägg dig för fan!Vid närmare eftertanke måste han ha tyckt att det var pinsamt att han hade fått spö, eller också så måste han ha knaprat piller konstant hela den senaste helgen och totalt glömt bort att sova, eller att titta sig i spegeln för den delen. Ok tänker jag, jag själv har inte gått ut på hela dagen – den här killen borde inte ha gå ut på hela dagen, och antagligen inte de närmsta dagarna heller.Jag knatar ner för gatan längs med de insnöade bilarna samtidigt som det återigen börjar dala ner lite snöflingor från det stora svarta. Strax efter halv tio och det är så tyst att jag kan höra vad jag själv tänker riktigt klart och tydligt, sover stan allaredan? Går förbi gymmet, där en ensam snubbe står och springer på ett rullband samtidigt som han tittar på någon amerikansk såpa om desperata husfruar eller om något annat ungefär lika intressant. Intressant indeed tänker jag, och knatar på runt gymmets husknut där det är något utblås som fläker gymmets rövsvetts-osande mögelodör över mig, jag får kväljningar, kräks nästan, samtidigt som jag snubblar på någon uppstickande isbit och faller ganska pladask på den snötäckta gångvägen. Inte sen att se det roliga i ögonblicket tittar jag mig, skrattande för mig själv, omkring och ser om det var någon lycklig sate som fick se idiot-Allan springa och ramla, men det verkar lyckligtvis inte som det. Innan jag stiger upp sätter jag mig på knä och tar lite snö i handen och klener i ansiktet, kallt, uppfriskande, bättre än Vicks blå tänker jag samtidigt som jag är på väg att lasta in lite snö i munnen när jag får syn på en tung lastbil som kommer dundrande förbi på motorvägen i min ögonvrå, och jag tittar på lastbilen och sedan på den vita snön, som faktiskt är väldigt vit, och slänger den till marken.Jag tittar upp och ser skidbacken i all sin snöiga glans bortom kanalens nu halvt isfyllda fåra. Jag halkar ner för några trappor och över några broar för att ta mig till backen som vid det här laget ser ut som ett stort orange-vitt dimmoln som är på väg att lyfta till skyarna. Snökanonerna går varma, eller ska jag säga kalla, även om det redan har fallit en del snö verkar det inte vara nog för skid- och brädåkarna, men det är bra nog för pulkåkarna som jag ser däruppe i all hast att bestiga backen, för att på pulkans plastbotten ta sig ner på bara en bråkdel av den tid som det tog att klättra upp. En kille kommer körande på en snöskoter, han stannar till en liten bit ifrån mig, och utan någon vidare eftertanke går jag dit och frågar honom tveklöst.- Får jag åka med?Han pular med något verktyg, tittar upp på mig, ser förvånad ut och är tyst en snabb sekund. - Va?- Får jag åka med?Nu ser han något mer förvånad ut och han frågar mig vad jag skall göra där uppe.- Snöänglar! Svarar jag förvånande snabbt, även för mig själv, och jag förstår inte riktigt varför. Hursomhelst har killen på snöskotorn redan satt plattan i mattan och är i full färd att pressa åbäket till snöskoter uppför backen. När jag vänder på klacken för att gå upptäcker jag att några pulkaförsedda kids har beskådat min konversation med snöskotermannen och de står nu tysta och småstirrar på mig, jag tittar på dem och gör en uppgiven gest varpå jag vandrar vidare i snön.Text: Carl Johansson

- När, fan jag har ju skolan, pluggar och ligger i, sen så har jag ju ett förhållande att ta hand om nu med, vettu.- Ah shit, som en vanlig snubbe liksom…- Ja…- Fan, det vill man ju inte!- Ah, det funkar ganska bra alltså.- Det gör det alltså.Ja fan, det fungerar ganska bra. Med ”vanlig snubbe” menar han ungefär jobb, fru och hus. Min nuvarande livssituation är inte ens i närheten av det. Men hursomhelst, rädslan för att bli en ”vanlig snubbe” kommer från en 30-årig, ganska vanlig snubbe. Tidigare har han sagt till mig att han inte är som andra 30-åringar.- Jasså, vadådå?- Nej men du vet, andra 30-årnigar är kanske inte som jag direkt. Jag är ju ingen typisk 30-åring om man säger så.- Hmm, jag vet inte, vad fan är en typisk 30-åring? De 30-åringar som jag har träffat var väl ungefär som du, fast ändå inte… som vanliga snubbar, you know. Jag vet inte om du är speciell på något sätt för att vara 30.- Uhh, ok.Sökandet efter någon form av bekräftelse av att han inte är som andra fortsätter. Hos mig hittade han inte det, utan blev stående med ett frågetecken framför ögonen. Jag har inte längre någon direkt rädsla för att bli en ”vanlig snubbe”, va fan jag är en vanlig snubbe. Vi är alla rätt vanliga snubbar. Men visst, tidigare kände jag av denna rädsla. Men med rädsla för världen kommer man inte långt. Definitionen av den vanliga snubben, med jobb, fru och hus har väldigt mycket mer till den, dolt under ytan. Att vara en ”vanlig snubbe” i den mening att jag har de här sakerna skrämmer mig inte alls, utan jag ser det snarare som att det skulle vara trevligt, riktigt mysigt faktiskt (om man bortser från jobbet då, och frun, ibland). För mig är definitionen av den ”vanliga snubben” inte bara detta, det handlar om en mentalitet, och inställning till livet, till livet och till verkligheten, till världen. Är du sann till dig själv vet du att varken jobb, hus eller fru förmodligen förändrar detta. Makt och motstånd förekommer i många olika färger och former.Text: Carl Johansson

Tappade intresset för några år sedan. De kretsar som jag rörde mig i var inte längre vad de brukade vara. Det var i alla fall vad jag tänkte då. Med närmare eftertanke och med lite längre tidsperspektiv ser jag nu att fallet var annat. Det var jag som inte längre var den som jag brukade vara, inte dem. ”Krestsarna” finns fortfarande kvar, men med delvis nya människor. De är som dem alltid har varit, men jag och en del andra fick nya glasögon. Inte bara ett par utan ett flertal, eller var det ett par med många olika clip-on glas. Hursomhelst, huvudsaken var att jag började se saker och ting ur andra perspektiv. Svaren på de frågor som jag tidigare ställt mig hade inte längre en klar och tydlig form utan framstod nu snarare som en kletig pastellmålning där färgerna smetades samman. Idyllbilden som tidigare syntes på samma duk är utsmetad och det går inte längre att skönja något klart motiv. Dessutom har målningen en mängd olika färgnyanser, blålila, grått, orangegrönt, rödsvart, rödbrunt, den är inte längre bara svart och vit. Det är en väldig skillnad. Därför blir jag alltid ledsen när jag av ren välvilja vill ge bort ett par av mina glasögon, eller mina clip-on glas, men får behålla glasen och får själv istället mottaga en ogenomtänkt och korkad verbal smörja. Jag hissar ingen flagga här, jag erbjuder dig bara ett par gratis glasögon.Text: Carl Johansson

Inatt står jag under månen, men utan att belysas av något månsken, och blickar ut över Stockholm. Det är natt, men mörkret har problem att tränga in på stadens gator, till och med in i tunnlar och de tysta och övergivna platserna har mörkret problem att komma åt. Mörkret omfamnar staden, slår en ring runt civilisationen, men kommer inte riktigt in, inte ens uppifrån kan det komma åt den mänskliga myrstacken. Halva grejen med att det är natt är just att det blir mörkt ute, mörkret faller och månen träder fram. I det kapitalistiska samhället skall du ligga i sängen och sova på natten, så länge du inte arbetar kyrkogårdsskiftet i fabriken. Men staden sover aldrig, åtminstone är staden aldrig riktigt mörk. Allt ljus håller mörkret på avstånd, obehagligt, men också behagligt avstånd för min del i alla fall. Utevistelse under dygnets mörkaste timmar är något trivsamt för mig, jag är en nattkrypare. När människorna i staden kryper till kojs, kryper jag ut. Inatt är det inte en kotte ute. Men trots att ingen är ute spyr alla stadens lampor ut en massa ljus, ljusföreoreningar. Det är därför månskenet inte når mig denna annars mycket milda och stilla novembernatt. Inte bara är det med tanke på att jag i staden inte får uppleva riktigt mörker, utan också med tanke på vilket slöseri med energi alla dessa lampor är. En del ljus behövs naturligtvis. Ta till exempel ljuset på våra vägar, det behövs. Men behövs de om ingen kör på vägarna? Slottet har för inte så länge sedan fått ny belysning, och det är väl trevligt, i alla fall för alla nattkrypare som vill titta på slottet nattetid. Men behövs det, knappast. Kungen föregick i alla fall med gott exempel när han lät installera energispararbelysning på sitt slott. En annan stor byggnad i Stockholm som nyligen har fått en flashig belysning är Globen. Globen lyser nu med all sin prakt i alla möjliga olika färger. Fantastiskt, eller? Stockholms stora byggarbetsplatser lyser som sportarenor, inte en människa kan nu obemärkt ta sig in där, eller kan de inte det förresten? Det är ju natt och inte en kotte ute ändå. Lyser gör dem i alla fall. Det lyser och blinkar i alla möjliga färger, och det för mina tankar till ett tivoli, ett övergivit tivoli. Visst är det mysigt med lite trevligt ljus i vad som annars skulle vara en mycket mörk stad, speciellt under vinterhalvåret, men måste verkligen Globen spraka i blått, rosa och violett nattetid? Jag sitter på en bergssluttning, det är fem på morgonen, jag önskar att jag tog mina solglasögon. Vänta bara ett litet tag till, då kommer vi nattkrypare bli bruna utan sol av all julbelysning som Stockholm snart vältrar sig i.Blä!Text: Carl Johansson

Tisdag eftermiddag, kallt och grått. Kaffet på spisen är på väg att kallna. En del säger att de värmer sitt kalla kaffe i mikron, inte jag. Jag har någon sorts grej mot att använda mikron för mycket. I med en skvätt whiskey istället bara, så värmer det i alla fall. Det är så irländarna dricker sitt kaffe, har jag har hört. Jag slår mig ner i min något slitna, men ganska sköna, skinnfåtölj. Önskar bara att jag hade en fotpall, men jag har blivit allergisk mot att köpa en massa nya grejer. Jag bygger istället en fotpall med hjälp av en hink och en filt som jag lägger ovanpå för komfortabilitetens skull. Funderar på att slänga igång en platta på stereon, men va fan, nu har jag ju satt mig här. Blir sittande och zippar på mitt kaffe, mitt irländska kaffe. Tänker på vad jag har tänkt på de senaste dagarna. Jag har känt mig något orolig, för att inte säga ganska mycket orolig. Det är antagligen ingen oro som får någon att lyfta på ögonbrynen, tvärtom något som många i Sverige idag antagligen känner, och något som andra kanske placerar under kategorin I-landsproblem. Det handlar om vad som komma skall.Vad händer sen?Det händer med jämna mellanrum att jag får attacker då jag nästan uteslutande tänker på vad som skall hända i framtiden, och då inte med politiken, eller med miljön, utan med mig själv och mitt liv. Som en giftpil som borrar sig in i sitt mål, borrar sig oron över framtiden in i mig, precis som ett gift sprids oron i min kropp och har snart letat sig upp till hjärnan. Där tar den strypgrepp på alla tankar som inte är förenade med denna oro. Plötsligt kan jag inte längre tänka på någonting annat. Just nu läser jag mitt tredje år på min eftergymnasiala utbildning, jag har två och ett halvt år kvar att studera, minst. Jag bor i en studentlägenhet, som jag inte får lov att bo kvar i när jag inte längre studerar. Vad som når min skalle idag handlar om framtiden, om jobb och bostad. Vad händer när jag har studerat klart, då kan jag ju inte bo kvar här, var ska jag då ta vägen? Det är väldigt svårt att får tag i bostad här, speciellt om jag inte har något jobb, var ska jag få pengar ifrån? Får man socialbidrag som nyutexaminerad, arbetslös student? Ahhhhhhhhhhhhhhhhhh!!Shit, Fråga Doktorn hjälper inte mig, jag behöver ett Fråga Jesus program.Det tar ett tag, ibland ett bra tag, innan mina något sundare tankegångar återigen kan erövra hjärnan. Allt känns bra igen, kanske till och med bättre, jag tror att jag på något sätt genom mina reflektioner har blivit lite lugnare………. Tills oros-imperiet strikes back! Well, den huvudvärken får jag ta då. Att oroa sig för när oros-imperiet kommer att anfalla igen låter för mig ganska oroväckande.Text: Carl Johansson

- Bara för att man uttalar sig positivt om gerillan kan man bli kastad i fängelse i 20 år.Rafael gömde sig för att undslippa fängelse och tortyr i hemlandet Peru. Han flydde till Sverige. Väl här var han återigen tvungen att gå under jorden när han inte fick sin asylsökan beviljad.Rafael är en kort liten man som sprudlar av engagemang, engagemang för en rättvisare värld. Han är en glad och mycket trevlig person. Trots att han har haft det allt annat är lätt här i livet verkar han inte särskilt bitter. Stödde gerillanRafael Altez Calderone växte upp i ett fattigt område utanför Perus huvudstad Lima. Han studerade till agronom och naturvetare på två olika universitet och han engagerade sig tidigt i folkrörelser mot orättvisorna i hemlandet. Under 80- och 90-talet genomled landet ett brutalt inbördeskrig mellan maoistgerillan och den dåvarande regimen med Albert Fujimori som president.- Jag var inte aktiv i gerillarörelsen, men jag stödde dem, säger Rafael.Han var aktiv i ett flertal olika motståndsrörelser och blev snabbt stämplad som ”terrorist”. Polis och militär kartlade Rafaels arbete, och på nätterna kom de och letade efter honom. Med turen på sin sida lyckades han flera gånger undvika att bli bortförd. - Jag hade två alternativ. Att ansluta mig till gerillan, eller att fly. Flydde till SverigeMed hjälp av sin bror, som redan bodde i Sverige, lyckades Rafael att ta sig hit. Väl här fick han avslag på sina asylansökningar åtta gånger. - Jag är stämplad som ”terrorist”. Det som i Sverige kallas för yttrandefrihet var ”terrorism” i Peru.För att undvika att behöva återvända till Peru, där han med lite ”tur” skulle undkomma med ett långt fängelsestraff, gick han under jorden. Det gjorde han tillsammans med sin dåvarande fru och fyra barn. Efter två år som ”illegal” flykting fick han till slut uppehållstillstånd på grund av sina barns psykiska ohälsa.- Att leva som gömd är jättejobbigt. Det är ohälsosamt, som att vara isolerad och inte få komma ut.Livet som gömda tog mycket hårt på alla i familjen, och år 2002 skiljde sig Rafael och hans fru.Bostadslös…Sedan skilsmässan har Rafael varit bostadslös. Ibland sover han hos sin bror, men för det mesta får han krypa ner i bäddsoffan i det lilla källarförråd som han hyr i förorten.- Det fungerar ganska bra. Jag är van vid låg levnadsstandard och har lärt mig att överleva såhär. Han köper för det mesta halvfabrikat och äter mycket kall mat, vilket inte kan värma särskilt mycket i det lilla utrymmet som varken har värme eller vatten.- Ett plus är att jag sparar pengar. Jag kan skicka pengar hem till mina barn i Peru och olika organisationer som jag stödjer.…och arbetslösTrots sina höga studier i agronomi och naturvetenskap i Peru fick han inga jobb som han ansåg sig vara kvalificerad för i Sverige.- Jag fick bara disk, städ eller vårdjobb. Inte ens något som jag var halvkvalificerad för.Jag sökte över 300 jobb men blev aldrig ens kallad till en intervju.Istället återgick han till studierna. Han har idag läst över 500 högskolepoäng och har två olika fil. Kand. examens. För tre månader sedan fick han ett såkallat Plusjobb på Medioteket i Liljeholmen. Där arbetar han nu med att digitalisera ljud och bild för läromedelssyften.Text & Bild: Carl Johansson