Från rymdrock till rotrock

Att det inte enbart var TGS som skulle spela på Debaser utan också Acid Mothers Temple, var en positiv överraskning. För några år sedan hörde jag flertalet röster från Amerikanska DeadHeads som snackade upp bandet efter deras USA-turné. Jag lyssnade på ett par av deras livekonserter, som var milavis från lättlyssnade – men därmed inte ointressanta. Deras lineup var längre än låttexterna, och allt som hände på scen var svårt att hålla reda på. Det var någon sorts psykedelisk rymd-kakafoni som rörde sig mellan kaos och ordning, ljus och mörker. Jag sade kort och gott till mitt sällskap för kvällen att det kan bli lite vad som helst, och lite hur som helst, intressant lär det bli i alla fall.

Precis som utannonserat intar AMT scenen vid åttasnåret. De är inte alls så många som jag hade tänkt mig, utan endast fyra stycken, vilket är den lineup som de alltid turnerar med upplyser bandet mig om senare. Fyra stycken långhåriga, skäggiga japaner börjar mangla fram en rå psykedelisk kaos. Denna fortgår inte så länge utan istället övergår de tillsammans med de psykedeliska space-ljuden a la Hawkwind till en tung och fundamental – men jammig stoner rock – som är lätt att gunga till. Bortsett från det japanska joddlandet som basisten ägnar sig åt i ett nummer, är det i huvudsak långa, instrumentala låtar. En viss likhet med Träd, Gräs och Stenar infinner sig när de svävar ut i en längre, entonig jam, där Mr. Myagi (den ena gitarristen är en exakt kopia av Karate Kid-gubben) och de andra bygger upp en tätare och mer intensiv jam som tids nog blommar ut i en euforisk explosion med kaskader av ljusblixtar som studsar mellan väggarna.

Efter att ha blivit serverade en fet spelning från AMT, är det dags för gubbarna i Träd, Gräs och Stenar att inta scenen och fortsätta att göra kvällen trevlig för den publik som denna tisdagskväll har tagit sig ner till Debaser. Det är knappast publikrekord på Debaser, men inte heller tomt i lokalen. Många anländer, tyvärr, efter att AMT börjat spela, eller till och med slutat spela. De har kommit för att se Bo Anders och de andra gamla svenska rotrockarna.

Från de headbangande japanernas tunga och snabba set, sker en viss förändring när TGS drar igång. De har landat Acid Mothers rymdskepp – rakt ner på jorden – knallat ut på åkern och satt fötterna i skiten. De lufsar lugnt omkring uppe på scenen och verkar njuta av att spela minst lika mycket som vi njuter av att lyssna. Samspelet och kommunikationen mellan musikerna är varmt och levande. De bildar en halvcirkel på scenen, och kommer närmare och närmare varandra, samtidigt som musiken tränger sig närmare inpå oss. Deras entoniga, långa – lite Pink Floydiga – jams, fäster på ordentligt och känns här, i november 2007, hur fräscha som helst. Härligt att de inte försöker plagiera sig själva, utan infinner sig – och skapar – i nuet. De öppnar kranen till ett parallellt universum där tid och rum har utgått. Där färg, form och rörelse är upplöst och obetydligt. Låt kranen rinna, och det finns inget annat kvar att göra än att le, le, le.

Ett av Sveriges bästa band, någonsin, nu bättre än aldrig förr

De två senaste Stockholmsgigen (Söder Glöder 11/8 och Fasching 2/11) missade jag på grund av utlandsvistelse. Den såkallade ”Rockbåten” (10/11) var inte aktuell då avresa, tråkigt nog, var samma dag som Mark Olson kom till stan. Sista konserten jag såg med Dag Vag var på Blidösund, för tre dryga månader sedan (10/7). Lång tid, men jag klarade begäret genom att åter återupptäcka plattorna. Och även om jag inte har sett Dag Vag har jag haft turen och nöjet att få se Kenny spela live med Psychedelic Dream, tre gånger. Det är en helt annan setting och ett helt annat sound än med Stickan och Co. Delar av publiken som var och lyssnade på Psychedelic Dream sade sig inte uppskatta Dag Vag lika mycket eftersom Kenny inte får glänsa tillräckligt. Jag kunde inte göra annat än att misstycka.

På Akkurat denna kväll får jag medhåll från Beno. Han glänser så mycket att jag skulle ha behövt ett par svetsglasögon. Redan från början verkar han fast besluten om att spela omkull oss. Tryckvågen pressar oss bakåt, men Akkurat är fullsmockat med folk, vilket hindrar oss från att falla till golvet.

Även om man får starta en mindre expedition för att ta sig fram till bardisken och beställa en öl, är det roligt att se så mycket folk. Speciellt eftersom kvällens konsert spelas in. Att det är gratis inträde gör nog också sitt när det gäller publiktillströmningen. De som inte har ägnat sig speciellt mycket åt musiken i första set, som bland annat består av Törst, II D, Himmel & Helvete och Blöt Dröm (i den följden!), förstår heller inte hur bra det är – och avlägsnar sig i pausen. Huvuddelen av publiken stannar dock och inväntar andra set.

Att räkna upp höjdpunkter under konserten känns som missvisande, och orättvist. Musiken ligger kvällen igenom på samma – höga – nivå. 45 spelningar innan den här, som blir årets sista, har satt sina spår. Samspelet mellan de fyra har tveklöst blivit tajtare, men det betyder inte att jammigheten har minskat. Tage tar allt mer plats och svävar till och med ut i ett litet trumsolo. Tidvis får vi även skanka lite till tung och groovy dub, där Zurfarn är oslagbar.

Andra set är intensivt med korta pauser mellan låtarna. Vi blir serverade godbitar som Bullen, Du Får Aldrig Nog, Musik, Samma Sak, Egyptian Reggae, Vad Gör Du Då/Många Gånger Om, Tom och många fler. Efter att ha lirat en timme är det dags att spela sista låten, säger Stickan. Smart val tänkte jag, de kan få problem att lämna scenen efter den här spelningen. Publiken vill ha mer, och mer. Lyckligtvis nöjer de sig inte med att spela ett, eller två extranummer. Nej, de bjuder oss på ytterligare åtta fina musikstycken som gör en varm i själen. Sådär 45 minuter senare, efter att Beno har avslutat med att sjunga Ronny Du E Rå, är det klart för kvällen, och för året.

Tveklöst ett av Sveriges bästa band, någonsin, nu bättre än aldrig förr. Den meningen sammanfattar snabbt och lätt mina tankar om Dag Vag. Därför är det med sorg och besvikelse som jag tar del av nyheten att Zilverzurfarn, efter närmare 30 år som medlem i bandet, nu skall lämna Dag Vag. Problematiken med att bo i Portugal och spela musik med ett band i Sverige är uppenbar – och självklart vill vi se och höra Dag Vag spela fler än tio konserter per år – och mer än gärna ser vi att nytt material spelas in. Helst av allt tillsammans med Zurfarn, så klart. Men kakan kan inte ätas och samtidigt behållas. Eloger och varma tack till Zilverzurfarn för att ha varit med och skapat musikhistoria, mängder av fantastisk musik och oslagbara livekonserter som sällan skall glömmas. Jag hoppas att Zurfarn kommer att dyka upp på både väntade och oväntade besök i bandet, och ser fram emot att få ta del av hans originella och musikaliska kompetens i andra projekt framöver.

En Dag Vag-era går i graven, men lyckligtvis verkar Dag Vag fast beslutna om att köra vidare utan Zurfarn. Hittar de bara en ny gitarrist, hoppas de på att vara igång igen till sommaren.

Jag kan inte göra annat än att hålla tummarna, tänka positiva tankar, och önska bandet lycka till!

Bortskämda blir vi och får högre krav
Så ladda, ladda, ladda och smäll av!

Tack för i år!

Checka videon nedan, och missa inte de andra tre, som TonyBogren lagt upp. Stort tack för det!

Storartad genomslagskraft för lågmäld trio

Svensk country, finns det? Jovars, det finns en del artister som kallar sin musik, eller vars musik blir kallad för det. En av dem är Sonny Bonnet, som värmer upp publiken inför kvällens huvudakt. I de första låtarna känns svensk country som en rätt okej etikett. Kvartetten levererar ett par mjuka låtar som får den delvis flanellskjorteklädda publiken att gunga lite mysigt i sina boots. Country på svenska attraherar den publik i Sverige som uppskattar den i övrigt annars amerikanska musikstilen. Om än lite i smyg. Vanligtvis uppstår det dock en del problem – så även i detta fall.

Sonnys kvartett tuffar snart till sig, lägger in en snus, kickar i en högre växel och musiken övergår till någon sorts punk/blues med inslag av Bo Kaspers Orkester. Häri ligger ett av svenskcountryns problem – attityden. Det finns en oro för att country – och speciellt om den sjungs på svenska – upplevs som nördig och lite fånig. Således ligger snusdosan alltid nära till hands, så att det är lätt att visa att man faktiskt inte alls är sådär löjlig och tar country på fullt allvar. Att Sonny gör en hyllning till Gram Parsons känns mer som en hint om att han i alla fall är såpass mycket country att han känner till Gram, än en hyllning till en kille som verkligen till fullt och fullo, ingående och älskvärt lade ner allt på att vara och spela country.

Innan sista låten spottar de dock ut snuset och lugnar ned sig något igen, och här har vi en fin svensk countrylåt som träffar rätt, ”Den långa vägen hem”. Country-Göran i skjortan där jämte mig, som faktiskt har diggat musiken en hel del, vill inte framstå som alltför road och applåderar halvlojt men med en förnöjd blick.

Om man skall komma ifrån den svenska försiktigheten med att leva ut, eller leva in sig i något ordentligt, samt att kasta attityden på gödselhögen, är Gram en perfekt förebild. En annan är Mark Olson.

Mark Olson och Co. äntrar scenen utan snack. Pang på rödbetan och musiken är igång. I samma ögonblick känner jag att heltäckningsmattan har brett ut sig under mina imaginärt bara fötter. Förutom Mark består bandet av Michele Gazich på fiol (även lite piano) och Ingunn Ringvold på djembe och piano. Tidigare konserter som jag har sett med Mark har haft liknande, små line-ups, fast med sin nu före detta fru Victoria Williams eller Creekdippers vännen Razz Russel.

De ekonomiska svårigheterna med att turnera med ett större band blir tydliga när man ser sig omkring i lokalen, där uppskattningsvis 100-150 personer långt ifrån trängs. Vilket är lite synd, så klart. Så länge det inte finns en pedal steel på scen kommer jag att sakna en. Men samtidigt bidrar ett nedstrippat band mycket till den intimitet som uppstår i mötet med publiken, givetvis tillsammans med den närhet som ett litet ställe ger. Närheten och intimiteten är redan efter första låten påtagligt kännbar, och en bit in i spelningen när starka låtar som National Express och Salvation Blues staplas på varandra, exploderar nästan den varma bubbla som innesluter oss. Att en akustisk trio kan skapa ett sådant tryck befäster verkligen autenciteten och bärkraften i Olsons låtar. Från att ha passerat något sorts ytlighetens centrum (Stureplan) på vägen hit befinner vi oss nu i en sfär som är så verklig och träffande att det är nära till gråten.

Efter en dag på moderna museet, där Anish Kapoors über-svarta konstverk ”Mother as a Void” studerades ser jag på mörker med nya ögon. Att den nu frånskilda Olson har genomgått en tuff och mörk tid efter att ha lämnat ett långt äktenskap, råder det ingen tvekan om. Men det är hoppfullheten och glädjen inför en positiv framtid är som omsluter musiken. Något som förmedlas på ett sätt som gör en sugen på livet – och på att se Mark Olson igen!

Text: Carl Johansson

Artist: Willie Nelson

Album: Countryman
Betyg: 1 av 5
Media: CD
Utgiven: 2 augusti, 2005
Label: Lost highway

Skulle kunna vara ett skämt, och startade nog som ett (stenat) sådant, men nej – ni som möjligen har undkommit att se det, Willie Nelson har släppt en reggaeplatta. Japp!

Från början skall det ha varit en idé (ett skämt?) från de båda producenterna Chris Blackwell och Don Was och releasen var planerad på Blackwells Island Records. Detta var 1995. Projektet som startade 1996 slutfördes aldrig, och låg på hyllan ett bra tag innan det slutfördes och släpptes 2005, men då istället på Lost Highway och inte Island Records.

Jag blev nyfiken på albumet när det kom ut 2005, men av någon anledning föll det i glömska och jag erinrades inte om det förrän häromdagen när jag spelade Toots & The Maytals feature skiva, True Love, där Toots bland annat sjunger en duett med Willie. Det lät inte speciellt bra, men jag var fortfarande sugen på att ge Nelsons reggaedebut en lyssning, så jag införskaffade Countryman.

Countryman är ungefär lika intressant som ett glas med mjölk, och faktiskt väldigt lik vad jag hade väntat mig. Inga överraskningar här inte. Jag tänkte, Willie Nelson som sjunger reggae, och inte så mycket mer, men när jag hörde skivan kändes det som om att det var exakt det som jag hade förväntat mig. Även om jag inte är något stort Willie Nelson fan är jag ett lika stort country som reggaefan, och kanske kunde man tro att detta då skulle vara av något intresse, men nej. Faktum är att varken countryn eller reggaen fungerar, och definitivt inte mixat. Countryns pedal steel gitarr har bytts ut mot en hawaiian steel guitar, för att ge soundet en lite mer island-vibb antar jag, och jag undrar om Willie, eller Don Was har blandat ihop Jamaica med Hawaii i all ganjarök i studion. Steelen ligger, liksom alla andra överproducerade och fula munspels- och dragspelsslingor och annat jox, bara och stör. Hälften av alla slingor och ljud känns som om dem bara är inslängda för saken skull. Och Willie Nelson i alla ära, men Mr. Outlaws smörsång fungerar bara inte tillsammans med reggaerytmerna, allting faller utanpå varandra på något sätt.

I Johnny Cashs Worried Man, där också Toots Hibbert gästar för en duett, är Willie lite rätt på det i sången, men lyssna på Toots när han tar ton. Toots är reggae, han andas reggaens själ och värme, något som verkligen inte Willie gör. Den countryn som Willie har i blodet passar bara inte in här. Cliff låtarna som Nelson kör, Harder They Come och Sitting’ In Limbo, börjar intressant med Willie solo akustiskt, men sabbas sedan snabbt av fula slingor och den ytterst irriterande och ohyggligt fula körsång, som dyker upp i, i princip alla spåren. Dobro hörs i båda låtarna, men hur kul jag än tycker att det är att höra dobro i de här låtarna, fungerar det bara inte. Hade varit mycket roligare att höra Nelson köra rena countryversioner av de här nummerna. Till slut kan jag inte annat än att bara irritera mig på skivan. Nelsons melankoliska countrytexter, där en kvinna har lämnat sin nu väldigt ledsna man, är löjligt lika och känns bara trista och intetsägande. Jag undrar om den här låten inte redan har spelats, fast att skivan bara är 35 minuter lång.

Skulle jag sammanfatta skivan lite snabbt skulle jag säg att det låter ungefär som att jag tror det skulle låta om UB40 skulle göra soundtracket till High Chaparall. Jag vill skratta, men jag kan bara inte.

Om mixen reggae/country skulle kunna fungera bättre med ett annat recept kan jag inte svara på, men jag har svårt att tro det faktiskt.

Det slår mig nu att jag faktiskt har hört ett annat försök till att mixa de båda genrerna tidigare.

Det är Peter Rowan (country/bluegrass singer/songwriter för de som inte känner till honom) som under 2004/2005 turnerade tillsammans med Burning Spears horn section, under namnet Peter Rowan & Crucial Reggae. Winston Rodney, aka Burning Spear, är en av mina personliga favoriter i reggae- och musikvärlden. Även om jag inte räknar Peter Rowan till en av mina favoriter, är det en låtskrivare och musikalisk person vars arbete jag verkligen uppskattar. Hans musik har, i olika uppsättningar, givit mig många nöjesfulla stunder. Jag kan med lätthet säga att Peters mix av reggae och country fungerar betydligt bättre. Legendariska Burning Spear nummer – med den stentunga roots-reggaen kvar i ådrorna – mixat med Rowans klassiska countrynummer – men med a blend of reggae, gör det hela riktigt intressant. Mycket kul att höra till exempel Slavery Days och Panama Red i nya tappningar, som dessutom fungerar bra och underbygger låtarnas, och musikens storhet. Vad som drar ner helhetsbetyget är endast Rowans wailande, som tenderar att bli ett irritationsmoment i alltför många låtar.

Vad som även slår mig nu är att Rowan i samma veva som han turnerade med Burnings blåssektion även släppte en platta. Den har det namn som han själv väljer att kalla den mix av country och reggae som han spelar, Reggaebilly!. Även denna skiva släpptes, intressant nog, 2005. Om skivan kan jag inte uttala mig, eftersom den tyvärr har fallit i glömska. Nu när jag har lyft fram den i minnets ljusare gångar igen, är det dags att plita ner den på ”att införskaffa listan”.

Blidösundsbolagets fartyg s/s Blidösund, tillsammans med Stockholms Stad och skärgård presenterade i samarbete med bandet Dag Vag, den nionde samt tionde juli två storartade musikaliska event under namnet ”ångbåtsmusik”.

Chewie var givetvis där och tog del av denna historiska händelse.

s/s Blidösund byggdes på Eriksberg i Göteborg, 1911. Hon är 36 meter lång, har en koleldad eldrörspanna samt en tvåcylindrig ångmaskin på 400 hk. Maxhastighet är elva knop. Turerna där det arrangeras musik avgår från kajen vid Stockholms Slott 18:30, tar en sväng ut i skärgården mot Vaxholm, vänder sedan och anlöper vid Slottet igen cirka 22:15. (www.blidosundsbolaget.se) Alltså, en utmärkt plats att ge Dag Vag utrymme att göra det som de kan bäst, att spela fantastisk musik. Utan tvekan är det så. Det är ett roligt ställe redan från början, det är en båt, och det gör det hela mer spännande. Båtar är fascinerande för oss människor, för många av oss i alla fall, och den här båten är av särskilt fascinerande sort. Den är gammal, trevlig och den drivs av ånga – och i detta fall skall den vara extra trevlig och drivas framåt av ett gungande Dag Vag med publik – däribland jag själv. Förutsättningarna verkar endast lovande. Stickan (sång, bas) sade sig sakna förväntningar, då det var någonting helt annat än de tidigare gigen på turnén. Indeed, it is. Ingenting är uppmickat och det är knappast tal om några skadliga ljudnivåer. Stickan oroar sig, dock inte oväntat, i onödan.

Jag hade förväntat mig att det skulle vara fullt, och att de få biljetter som fanns, skulle gå kvickt. Men, tydligen har det hela undgått många då det första dagen endast kommer 90 personer. En herre, något äldre in mig själv, påpekar att jag och min kompis inte borde känna till denna happening, eftersom vi är för unga. Dock tycker han bara att det är härligt med lite åldersblandad publik, och jag håller med. Nåväl, vi sänker medelåldern på båten med några decennier och dansar upp på däck med lite kall bira.

Efter att genomgått en snabb huse(båte?)syn inser jag att det är en väldigt liten båt, och att förutsättningarna för ett riktigt bra musikgig, kanske inte är de allra bästa. Jag kan förstå vad Stickan pratar om. Men det är också någonting speciellt med den avslappnade stämning som infinner sig på båten. Zurfarn säger sig gilla det och det syns på honom. Kanske är han lite för avslappnad, och innan de kommer igång ordentligt fumlar han och missar lite i ett intro. Men det är precis det här som är en av de saker som får mig att älska livemusik av de proportioner som jag gör. Ingen vill klart se ett miserabelt band som under en hel konsert försöker få ihop någonting utan att lyckas. Men några missar är bara nyttigt. Det får dig att inse att den kollaboration som sker framför dina ögon inte är helt lättframförd. Varken heller är den programmerad eller förutsägbar. Det händer just nu! I princip vad som helst kan hända. Det som faktiskt händer är att du är en levande del av hela konsertsituationen, vilket innebär att du som aktiv individ gör en inverkan på hur situationen ter sig. Bandet och publikens kemi, samt omgivningen, i detta fall båten och skärgården, samspelar till helhetskänslan. Det finns en mängd olika faktorer som gör livemusik så bra som det är, men det roligaste är detta samspel, och att musiken skapas och tar form i nuet. Rätt framför dina njutande ögon och öron.

Dag Vag gör även andra, mer medvetna försök att ge spelningarna en unik känsla, bland annat genom valet av setlist. Här samsas välkända låtar från sommarens turné, som till exempel konserternas nu standardöppnare - och Kackerlackas inledande spår, ”Gamla och Unga”, med andra oväntade och sällan sedda nummer som bland andra ”Ronny Du E Rå”, ”Stickpropp”, eller vad sägs om ”Sånt Är Livet”, som spelades under dag två. Enligt Stickan var den enda repetition bandet gjort inför turnén just en, och endast 45 minuter lång. Men det hörs knappast. Dag Vag är sannerligen på framfart, och det blir bara bättre och bättre för varje gång jag ser dem. Roligt att höra att även en del av de gamla getter som sett bandet på 70- och 80-talet hålla med om detta, och inte bara maler gammal gröt.

Hursomhelst slänger de inte precis upp vad som helst, vilket mitt låtförslag, ”Kinesiska Muren” (hehe), får illustrera. Men visst dyker det upp en hel del andra roliga låtar, ”Hämta Mej” och ”Veckan / Vild Sak” är några, Stig Vigs översättning av Max Romeos ”Wet Dream” (Blöt Dröm) är en annan.

På måndagen säger sig bandet spela efter ett eget komponerat ”båttema”, där alla låtar som spelas skall ha någon sorts anknytning till båt, eller i bästa fall någon anknytning till vatten eller liknande. Det känns lite som sommarkrysset med Dag Vag och kopplingarna är inte precis glasklara. Stickan försöker så gott han kan i alla fall, och en road publik hjälper till.

”Vad är kopplingen till Egyptian Reggae?”, frågar sig någon.

”Nilen”, svarar någon annan.

Första dagen är vädret lite sämre än vad det skall bli nästa dag, en bidragande faktor till den dåliga uppslutningen, skulle jag tro. Både band och publik känns också något nerkylda. Det tar ett tag att få upp värmen bak på akterdäck, men när det väl sker är det med besked. Några av de, hör och häpna, sittande personer, (Ja, det fanns en del stolar och bänkar utplacerade på det lilla däcket) försöker få de två på första parkett att sätta sig ner igen, efter att de börjat köra lite fuldans.

- Ställ er upp och dansa istället, påpekar min vän Anton.

Vilket de också gör efter ytterligare en bit in i andra set. Höjdpunkterna för kvällen är utan tvekan ”Ronny Du E Rå”, som får fantastisk respons, ”Tom” som alltid är lika bra, och allas vår ”Tjockhult” såklart. Skärgårdsidyllen ger oss en viss distans till staden, men nästan så fort vi har gått iland blir jag påmind om var vi befinner oss när råttorna springer förbi oss utanför slussen.

Dag två blir det bättre uppslutning, och det gäller inte bara vårt sällskap. Siffran jag hör är 200 personer. Det ös som under dag ett tog sin början i mitten på andra set infinner sig idag redan i första set. Förutom rariteter som tidigare nämnda ”Sånt Är Livet”, får vi också höra godbitar från Kackerlacka, som ”Små Hjul”, som får en att undra om Stickan har inspirerats lite av Dead här (The Wheel), i vilket fall som helst är det en kanonlåt som det är svårt att stå stilla till. De fyra sista låtarna i första set sitter riktigt bra, det svänger, och publiken är inte sen att hänga på. Idag finns det inget tema för kvällen säger Stickan, förutom en hyllning till livet – och där passar de alla in; ”Flyger”, ”Egyptian reggae”, ”Min Tunna” och ”Schottis Från Idre”.
Och visst är det svensk folkmusik, Stickan. Det är en hyllning till livet, svensk folkmusik, det är TransKontinental RockReggae, det är punk, rock, det är riktigt bra musik helt enkelt! Kalla den vad man vill.

Om möjligt, har vid andra setets början, akterdäck fyllts på ännu mer. Nu är det bara en väg att gå – ”Mot Solen!”. Publiken är med på noterna, röjer på bra, och dansar hoptryckta på det lilla däcksgolvet. Det är varmt, och alla dansanta individer dryper av svett. Det blir bara bättre och bättre, varmare och varmare – och den lilla båten gungar nu ganska bra. Yabadabadoo! Välkomna nummer hos publiken är ”Pär I Hagen”, återigen ”Ronny Du E Rå” och ”Musik”, som alla tre gästas av Lykke Li och Patricia (”Pär i Hagen”) på sång.

Även dag två bjuds det på tre extranummer, de är desamma som gårdagen, ”Trycke E För Mycket”, ”Dimma” och Snorbloos”, men dag två är trycket många bar högre, och det blir en kanonavslutning när Zurfarn och gänget jammar ut det hela i en skön, men lite för kort, dub medan besättningen angör båten.

Det är fantastiskt kul att se de fyra musikmästarna uppträda i en sådan här annorlunda setting och, inte alltför förvånande, göra någonting riktigt bra av det. Tage trummar på bra, och verkar liksom Beno och de andra vara riktigt spelsugen, och det är kul att se. Beno Zeno är alltid en fröjd att se spela, den avspändhet som genomsyrar hela bandet, finns även här. Ibland får man känslan av att Beno har en viss blygsamhet inför sitt eget spel, något som knappast behövs. Han är, liksom Zurfarn, en av sveriges mest talangfulla gitarrister, och att få se de båda utbyta licks på scen är ren lycka. Även om jag i mina lägen saknar ett sjövilt solo av Bumpaberra, så är den här kvartetten några av de bästa musikerna som för tillfället spelar i Sverige. Vad jag däremot saknar är lite musikaliska utsvävningar. Båda dagarna håller de sig ganska mycket till att enbart köra låtarna rakt upp och ner och inte sväva ut så mycket. Mer improvisation, mer jam och mer dub – det är det enda som jag hade velat se och höra mer av.

Två riktigt bra dagar avslutar jag med att tjacka en schysst t-shirt och tacka ett underbart band för att ha förgyllt ytterligare två dagar av mitt liv.

Ibland får jag för mig att gå ut och gå när det regnar. Jag vet inte varför men jag har fått för mig att det är någonting som jag tycker om. Kanske ör det någonting som jag har kommit att tycka om. Idag är det riktigt mulet och mörkt ute. Det regnar inte överdrivet mycket, efter frukost bestående av torr gröt, en ostmacka och två koppar kaffe, tyckte jag att det verkade som en bra idé att gå ut och låta benen jobba lite, låta fötterna trava fram längs den blöta stadsmarken. Bara att gå lite grann kan kännas som en stor frihet ibland. Tittar ner på dina fötter, ser dem inte för skorna, vill ta av dig skorna, men gör det inte. Det känns fritt ändå. Du kan gå hur du vill – framlänges, sakta, fort, hoppande, baklänges, springande. Styr stegen mot vägen, gå över vägen, stanna på vägen, hoppa bort. Snurra runt. Att gå kan vara både befriande och begränsande. Jag går i timmar idag. För det mesta går jag normalt, som människor gör mest, lagom taktfast, framlänges på båda fötterna med båda ögonen öppna. Känner mig inte alltför experimentell. Men den uppmärksamme kunde se mig ta både ett och två danssteg när musiken i mina öron bjöd upp till dans.

Det börjar skymma ungefär samtidigt som jag passerar Gamla Stan. Knatar längs med kajen och tittar bort mot Stadsgårdskajen och Vikingterminalen med Amorella förtöjd vid kanten, längtar till Finland. Gnolar ”jävla Östersjön, is deep and wide, and my sweet woman, is on the other side…” och sparkar på en tomburk. När jag tittar upp ser jag skylten där ovanför dörren, nästan majestätiskt ful. ”Skeppsbar”. Ha! Den här hamnrådisen skall ha sig ett järn, tänker jag och gör moonwalk över vägen in till Skeppsbar.

Shady som vanligt, och inte mycket till folk denna gråmulna torsdagsafton. Beställer en öl, men lägger snabbt till en whiskey till den beställningen, och bartendern visar med att lyfta huvudet två millimeter att han uppfattade ordern.
”Is?”
”Nosir!”
Slänger i mig whiskeyn som värmer min sommarregnskylda mage riktigt skönt, tar sedan en rejäl klunk öl direkt på det. Kollar på bartendern och säger ”jag blir ingen riktig alkoholist, måste skölja ner skiten!”
”Visserligen med öl.”
Ja, visserligen. Ser mig omkring på stället och mina ögon stannar sådär en 45 grader till höger om mig, där sitter en ensam tjej vid ett bord och ser ungefär lika miserabel ut som Kristina i Utvandrarna. ”Oh Happy Days!” utbrister jag och lyfter min flaska mot henne när hon tittar upp. Hon har några glas framför sig, men de ser all ut att vara tomma, ja, sådär ja. Då är de alla tomma. Hon slänger huvudet bakåt och svisch! Åker vad som ser ut att vara Tequila ner i hennes mage. Hennes överläpp vibrerar så lite att jag knappt uppfattar det. ”Ingen citron, inget salt. Jobbig dag, eh?” Jag börjar skratta. Hon sitter oberörd. Jag kan inte låta bli att skratta åt mig själv. Sitta där i en bar och tala till någon efter vad som av allt att döma skulle kunna vara ett shitty manus till en Hollywoodproduktion. ”Förlåt”, jag tar min flaska och går bort till hennes bord.

”Jag heter Chewie, vill du ha sällskap?”
”Ha! Föräldrar som är Star Wars-freaks hu?”
”Jag vet inte, deras rymdskepp blev uppätet av ett svart hål när jag var tre.”
Hon ler.
”Så Chewie, Behöver du sällskap?”
Fan, varför sa jag så. Sällskap? Hoppas det nu inte är en av de prostituerade som dyker upp här ibland. Ser verkligen inte ut så.
”Vad menar du? Alltså, ja, sällskap… as in inget sexuellt umgänge och gratis – bara sällskap. Yes.
”Vad fan snackar du om?”
”Äh glöm det, sorry.”
”Har du nått att röka?”
"Yessir!"
”Ok, let’s go”, säger hon och häver den Tequila som just anlände till bordet. Aijt, säger jag efter en knapp tvekan och följer efter henne mot dörren. Säger so long till bartendern och stapplar ut i regnet igen. Vi sticker över till Skeppsholmen och sätter oss på det lilla berget bakom cafét.
”Nice plejs, eh?”
”Verkligen!”
Jag plockar fram min klump paki-charras som jag köpte av en brasse i Rålis. Han var nyligen hemkommen från en Indientrip och behövde lite kulor till färg. Han målade fantastiska tavlor. Trevliga små filtmålade underverk. Jag skulle ha köpt en, rätt av, istället för charras om han hade haft någon, men han behövde färg. Precis när jag kom avslutades en affär och hans sista tavla gick till en ensamstående ung moder som var värdig den. Den var fantastisk, både mörk och ljus. Lila runda former på en svart bakgrund, orangea vibrationer och munspelande blommor som doftade underbart endast genom att beskådas. Måste stödja universums kreativa och positiva krafter. Gör det inte och mörkret gör framsteg. Kanske springer jag på honom igen. Om så är fallet lovade han mig att ha en tavla i sin ryggsäck åt mig. Trevlig prick den där.
Jag rullar en lagom stark rökare, tänder den och passar den till henne.
”Vad hete du då?”
Hon tar ett bloss, ”Princess Leia”.
Jag skrattar lite. ”Nina, Nina heter jag”

Hon tar det sista blosset av joppen och ser till att inte lämna någonting kvar. ”Spara ett till moder natur”, säger jag innan hon skjuter iväg fimpen med sina fingrar. Hon blåser ut ett stort svampmoln ovanför huvudet, pekar på det och säger ”hon har så det räcker och blir över”. Jag ler, tittar bort mot Vikingterminalen, men kan inte se den härifrån.
”Vad tynger dig då Chewie?”
”Jadu, det är inte lätt att vara människa, eller vad säger du?”
”Nä, jag vet inte om det är svårare än att vara någonting annat”
”Jag saknar referensram”
”Vill du bada?”
”Var? Här? Nu?”
”Varför inte”, säger hon och drar av sig tröjan. Sure, why not, jag är ändå redan blöt. Slänger av mig tröjan jag med ”OK!”.
Hon ser nu betydligt gladare ut än tidigare och är redan på väg ner för den steniga slänten. Hon kutar som en iller över asfalten och lika smidigt som försiktigt uppför en av kanonerna som står längs med kanten alldeles intill den plats Af Chapman tidigare brukade ligga och klucka i aftonregnet. Plums! Hon hoppar i med ett dödskalledyk. Jesus, den här bruden är galen.
Jag hoppar efter henne. Dock inget dödskalledyk. Fan vet vad för skit här ligger. Landar mitt på nått gammalt lik med skallen före, rätt i bålen på en halväten kropp, nej fan. Shit! Den dåren kommer ju inte upp för fan! Hajar till, borta från slottet på andra sidan tycker jag mig höra någon ropa ”Chewbacca!”. Det låter som hon, som Nina. Ah, jävla charras.
Sekunderna går och min kropp börjar paralyseras av den stigande paranojjan, den har snart nått min bröstkorg, jag glömmer nästan att trampa vatten. Knappa tio sekunder senare är det någon (något?) som drar mig under vattenytan. Vad fan nu då? Jag hatar sån här skit, ända sedan svinen försökte dränka mig när jag var liten. Fega kräk. Skulle vilja harpunera deras minimala testiklar och spika upp dem på väggen. ”Troféer från Lilleputtland”. Jag åker ner i ett hav av bubblor, jag fäktar och skriker, innan jag hinner märka det är jag uppe över ytan i gen. ”Det är bara jag”, säger en road Nina.
”Ah, jävla idiot”, säger jag och simmar mot kanten.
”Förlåt Chewie, jag ville bara…”
”Glöm det”, säger jag och simmar bort dit kanten är så pass låg så att jag kan ta mig upp. Hon kommer efter, sätter sig jämte mig.
”Kom vi går upp igen”
Vi går tysta uppför slänten.
”Vart fan tog du vägen egentligen? Du var under vattnet i över två minuter, skrämde skiten ur mig!”
”Jag har lungor som en säl”, säger hon och tänder en cigg.
”Inte så länge till om du envisas med de där”
Sälar har väl inga lungor förresten? Jo, det har de kanske. Inte fan har de gälar i alla fall.
”Du måste hjälpa mig med en sak”
Jag funderar tyst en stund på vad det kan vara. Hur illa det kan vara, rättare sagt. Kanske den jäveln har rymt från någonstans. Rehab? Nää, hon ser OK ut. Kanske hon har någon psykopatmake efter sig. Fuck, jag har varken tid eller ork för sådant här.
”Alltså… jag vet inte. Jag är bara…” Jag hinner inte avsluta.
”Du är perfekt, du skall hjälpa mig.”
Satan också! Hard headed women, kommer att bli min död en dag. ”OK”, säger jag. Tar fram lite charras ur bröstfickan.
”Go on…”
”Det är kärlek även för mig. Men min älskade Moses är fånge – och du skall hjälpa mig att frita honom.”
Detta går nästan över mitt huvud och jag kan inte låta bli att skratta. Ja, jag måste vara den ideala rymmningsassistenten.
”Det där är serious things, och jag är inte intresserad.”
Helllvete, var fan kom det här ifrån? Nått psyko vill ha mig till att frita hennes jävla pingstpastor slash pojkvän, Moses ur finkan. Är hon kristi brud också eller vad i hela helvetet händer här. Varför dras mänsklighetens alla offer till mig? Varför? Jag har det efter min mamma. De dras till henne som gamar till ett as. Fan… om jag hade haft mer av farsans blod skulle de svinen sky mig. Springa spottande från mig och fnysa av avsky! Fan!
”Det är lugnt!”
”Lugnt? jaha Mrs. Rymningsexpert, låt mig höra planen… haha… Jesus christ! Var sitter din älskling då? – och vad har han gjort förresten? Mördat någon som inte följt guds tio budord? Jag tänker inte frita någon jävla psykopat-Judas som tror sig vara Jesus, eller Moses för den delen. Jag är inte ens kristen för helevete! Inte ens troende, vad det nu betyder, men jag tror definitivt inte på någon gud, förutom mullvadsguden som jag offrar till en gång i veckan på grönområdet utanför mig”, mumlar jag surt för mig själv.
”Lugna dig! Han är varken kristen eller sitter i fängelse.”
Tack gud! Ingen orkar med det. Sverige, världen har haft nog med religiöst skit just nu.
”Han sitter fängslad på Skansen.”
”Vadå Skansen?”

Jag får en bild av hennes Moses som en tanig, fattig, stackars Ompa Lompier som sitter inlåst på Skansen och på nätterna tvingas jobba som en slav, mocka hos Gotlandssvinen, utfodra renarna, rykta visenterna…
”Herrejösses, jag hjälper dig, säger jag utan att egentligen tänka över det.
”Bra!”
Inte kunde jag tro att Skanske sysslade med slaveri. Men jag är inte förvånad.

Vi står utanför Skansen, redo för vår operation.
”Släck den nu för fan!”
Jag fnissar och följer efter henne över stängslet.
”Kom igen nu, låt oss göra det kvickt och lätt.”
Jag vet inte ens vad det är vi skall göra egentligen. Jag har bara Ompa Lompiern i huvudet, och jag funderar på vad som får henne att älska den lille Moses så mycket, Ompa Lompier är väl typ mindre än dvärgar, han kan inte ha mycket till… min hjärna vandrar.
”Kom igen! Du är som en jävla stenad sengångare.”
”Jag insåg inte att det var bråttom.”
”Va…?”
”Jag skojade bara, gå inte igång nu.” Jag får ett skrattanfall och ramlar ner från stängslet med ett rassel och en dov smäll när jag slår i marken.
”Bra!”, säger hon.
”Aj!”, säger jag.
Hon smyger iväg. Jag hasar mig upp och följer i hennes spår.

Tisdag eftermiddag, Donny vankar av och an i sin lilla etta mitt emot Berras Sportfiske. Sackosäcken kännns inte alls så skön som den dagen då den var alldeles nyinköpt och mysig. De små rispuffarna rullade skönt mot hans något spända skinkor, avslappnande och nästan hypnotiskt. Idag finns det inget hypnotiskt med den satans säcken, han sparkar på den. Skriker till den – ”din jävla säckjävel!”. Han vill kasta ut skiten genom fönstret, men tvekar. Han tittar snettt på den hela dagen. Kastar in den i ett hörn och vägrar att sitta i fanskapet resten av dagen. Han sitter där på sina knän mot det hårda golvet och stirrar på datorskärmen. Livet är för kort för att vara ledsen och uttråkad säger hans hjärna till honom, och han svarar att han vet, men vad skall han göra åt det. Cigaretter, cigg, var e mina cigg.

På vägen ner från balkongen tittar han inom köket för att ta en bärs. Inga öl, nehä. Satan, hade jag inga öl här. Jag kan ge mig fan på att någon snor mina öl. Sakta, men säkert. Väldigt precist och beslutsamt. Äh, jag orkar inte gräva i detta, säger han till sig själv och vankar vidare in till sig igen. Han har glömt att han var sur på säcken för ett ögonblick, och undrar vart den är. Han får syn på den i ögonvrån och muttrar någonting till den. Tar fram den, puffar till den, och sätter sig i den. Mitt på golvet. På TV:n ingenting, tittar på ett Simpsons avsnitt, följt av ett Family Guy avsnitt, de är roliga men han har redan sett de fem gånger tidigare, och de börjar nu kännas smått löjligt att titta på dem igen, han knäpper av burken.

Jag måste ha några bärs och få ordning på mina tankar, säger Donny till sig själv och knatar ned för trappan och uppför den lilla backen till Sunny Livs. Butiksbiträdet är glad som vanligt och ler nästan för mycket när Donny slänger upp sitt sixpack holländska bira på disken. Donny tittar på honom, om än inte surt, något likgiltigt. Fattas bara att butikssnubben börjar dra igång, ”fest ikväll, eh?”. Ja, med ett sixpack 3,5:or, livet är verkligen fest idag Bubba, om du bara vissste. Att du inte tittar in efter jobbet så skall du få se på skiva. Vi kunde röka vattenpipa på balkongen och titta på solen gå ned bakom Berras, grilla ett lamm, en hel gris, fan vi ställer till med en jävla grisfest vet jag. Du jag, och kanske någon annan. Äh! Han betalar sina bärs och sticker upp till sitt igen. Ingen grisfest, inte idag. Han är inte ens hungrig. Vill mest bli full, men var dum nog att inte orka ner till bolaget innan de stängde för dagen.

Klockan går snabbt, närmar sig tolv när Donnny har klämt några öl, och sitter nersjunken i säcken långt borta i suddiga tankar som är svåra att placera, de finns där men ändå inte. När han funderar på vad han just tänkte på kan han inte dra sig till minnes. Det är säcken, det är säcken! Den satans säcken, Donny ger den ett slag i sidan, men säcken tar emot hans slag fint. Han hand sjunker in bland rispuffarna och får det att kännas som om han egentligen smekte den. ”Fan ta dig!” skriker Donny och öppnar en öl till.
Han går bort till sin gitarr, tittar på den, tar en klunk öl och tar upp guran, sätter sig på sängkanten. Kan vara skönt att spela lite. Yes, indeed. Drar några ackord, och det låter ganska bra. Ah, skönt att få spela lite. Han spelar öppningen på And It Stoned Me, men hinner inte mer än att sjunga ”Half a mile...” när han hör ett högt dunkande i väggen. Vad nu då? Han stannar upp lite, men fortsätter snart, ”from the county fair...” DUNK! DUNK DUNKDUNKDUNK!!” Jesus, vad fan, klockan är inte ens tolv. Han orkar inte att bråka med någon jävla 27-årig scoutledare, som antagligen måste upp tidigt imorgon för att öva att slå knopar med morsan imorgon. Lämna mig bara ifred! Men varför kan han inte få spela lite gitarr nu heller då. Det kanske är den där jäveln som har gått och nallat av mina öl. Han kanske drack en eller två som han sparat på sig över veckan idag, och ligger därinne i sitt ölrus och ser rummet snurra runt framför ögonen. Sluter han ögonen blir det bara värre, och gitarrspelet från grannen får honom att känna sig som en syndare på väg ner till Hellvetet. Fritt, snurrande fall, diaboliska ljudsalvor viner genom luften, han får panik och sparkar och slår vilt omkring sig. Det hjälper, gitarrspelat slutar.

Lämna honom ifred, tänker Donny innan han somnar. Hans tid är räknad, och du vet det.

Donnny vaknar på morgonen, någon ringer och bultar på hans dörr. Vad fan nu då? Öppnar ett öga, kliar sig på pungen, och ramlar ur sängen. Aj, satan. BANG! BANG BANG! ”Jajajajajajajaja, lugna dig för fan, står döden för dörren eller vad i hela friden är det frågan om!?”.

- God morgon, Johansson. Jag tänkte titta in för att...
- Det var bra att du kom, avbryter Donny genast.
- Jag har velat prata med dig nu ett tag. Från början tänkte jag låta dig vara, men det har börjat gå för långt, förstår du vad jag säger din skit. Nu får det vara nog! Hade du bara lämnat mig i fred så hade det varit frid och fröjd, men nej nej, du skulle tvunget börja ge dig på mig. Stort misstag.

Scouten tar ett steg tillbaka och Donny kan lukta sig till rädslan hos honom.
Donny fortsätter sin vilda rap. ”överallt svin som du, knypplande jävla scouter som vill hindra oss kostnärer från att skapa. Vet du överhuvudtaget vem jag är herr överbefälhavare? Nej, för då hade du åtminstone övervägt saken noga innan du stövlade in här 7 på morgonen.

- klockan är nio, Johansson.
- Men så håll din käft! Nu får det vara nog. Jag hör dig sitta uppe på nätterna och dunka i väggar och golv. Fan vet vad du håller på med där inne din psykopat, men att ha mage att hålla mig vaken och sedan komma här och väcka mig i ottan och låtsas som ingenting. Pfff!

”HA HA! Ja, du är sannorligen en riktig karaktär”, fortsätter Donny. ”Jag skall förklara situationen för dig. Det är nämnligen inte bara jag här i huset som har tröttnat på dig. Det är alla boende här som har haft ögonen på dig, och vi ser väl vad vi ser. Vi ser alla vad vi ser och nog har vi sett, jo tack.”

Han tar ytterligare ett steg tillbaka när Donny slänger upp sitt långa anklagande pekfinger i bröstet på honom. ”DU din jävel, du ska väck härifrån. Hade jag varit du skulle jag flytt medan jag kunde, jag ger dig en chans, stick fly... spring innan det är för sent. Vi har alla bevis mot dig.

- Men, men... jag...

Han är stum av förvåning. Då dunkar Donny igen dörren mitt framför nosen på honom. Han öppnar sitt brevinkast och säger med ett djävulskt och belåtet skratt, ”du kommer att höra av myndigheterna inom en snar framtid, Mr Scout. Om du medger dina svinerier kanske du kan få knyppla i cellen”.

Donny fnittrar tyst bakom dörren och hör hur en scout stum av förvåning för stegen in till sig. Donny stegar mot sängen för att återuppta sömnprocessen som tidigare avbröts. Måste sova, var uppe sent inatt och fixade.

Senare på dagen går Donny mot balkongen för att ta ett bloss. På vägen möter han kostymklädda poliser som står och pratar med några grannar. En polisman med munskydd och plasthandskar står och fingrar i kylen. Donny ler, inom sig, men lägger samtidigt på en sådan förvånad min på utsidan att man skulle kunna tro att han just sett något värre än ett spöke. En polisman frågar honom just det.

- Har du sett ett spöke eller? skrattar han till.
- Vad i den heliga herrens namn har skett här, frågar Donny konstapeln.

”Ja du”, säger konstapeln.
”Verkar som att din grannne hade en del skumma saker för sig. Vi har inte riktigt fått klarhet i det, men han har en del att förklara, minst sagt”.
Två polismän i vita overaller och munskyddd kommer upp från källaren bärande på den get som Donny under de tidiga morgontimmarna slaktade i scoutens källarutrymme.

- Karlsson, säger den ena av de två till konstapeln som Donny pratar med.
- Jag tror du vill se detta, det finns mer därnere.

- Herre jösses, säger Donny och tar sig för munnnen. Vad fan är det som har hänt här.

- Vi får talas vid mer senare, säger konstapel Karlsson innan han skyndar ner mot källaren.

Donny tar ett bloss av cigaretten och tittar ner mot Berras där en radiobil kör iväg med den knypplande scouten. Dåre! Tänker Donny och släcker sin cigarett, går in till sig, sätter sig i säcken, som nu känns skön igen. Han ler brett, tar upp gitarren och fortsätter där han lämnade av: ”... and the rain came falling down”.

Jag har själv aldrig varit mycket av en gambler. Visst har jag spelat på någon enarmad bandit några gånger på puben. Ibland har jag till och med vunnit ihop några slantar till en bärs, men mer ofta har jag förlorat slantar som kunde ha gått till en bärs. Nuförtiden kan man spela på allt. Igår såg jag en smart man som hade gjort de ständiga tågförseningarna till en affärsidé. Visserligen olaglig, men väldigt fyndigt måste jag säga. Han gick runt i vagnen med en liten whiteboardtavla och skrev upp odds och bets, och jag förstod inte riktigt först, men när han ställde sig och gjorde diverse utrop var jag med.

- Flemingsberg nästa… oddsen på att 3 personer går på i denna vagnen är nu 2 gånger pengarna. 1 personer; 1.2

och så vidare. Sådär höll det på. När tåget var framme visade det sig att någon hade tagit storpriset, med den korrekta tidpunkten för tågets ankommande samt med sju spikar på påstigningarna, hade någon tagit hem en till synes ganska fet bunt med stålar. Det var en lycklig, fet liten herre med långa polisonger som låg slickade längs kinderna och nästan såg ut att vara stöttor till mannens korpulenta ansikte som nu tittade fram bakom en metrotidning. Hans smile avslöjade två snedsittande guldtänder i hans mun. Den jäveln, tänkte jag och sneglade fram på honom snett över mina solglasögon, sakta och försiktigt. Låt inte det svinet se dig nu. Vänta, bara vänta, gör inget förhastat, sit back och vänta. Tåget stannar och dörrarna flyger upp, jag går med huvudet nedåt och låtsas läsa det senaste om sälpesten i Östersjön medan jag följer efter polisongmannen. Den jäveln skall inte slinka undan den här gången. Äntligen har jag dig ditt svin! Han går en bit, och jag följer efter. Han tänder en cigg, tar på sig ett par solglasögon och ser oberörd ut. Bra. Vi passerar en byggarbetsplats, och som en välsignelse ligger där en poligrip på en sågbänk, och jag gör en kvick vändning och snor åt mig den med vänsterhanden och hoppar snabbt tillbaka ut på gatan efter mannen. Du har ingen aning om vem du har att göra med din jävel. Jag skall göra dig tandalös din fan, tandalös, varenda tand skall ut, aldrig mera ett fast mål mat. Soppa, resten av livet, puré, barnmat, ingen stek mera, ingen kebab, om du inte mixar det, men då har maten tillsammans med dig förlorat all sin värdighet. Det är du värd.
Det är en stor byggarbetsplats, och lite längre fram på vägen med parken på höger sida, ligger några kedjor. Okej, nu kör vi. Jag rusar fram, rycker upp en kedja och hoppar upp på polisongmannen och släpar in honom i parken. Jag slänger ner honom vid foten av ett träd, slänger kedjan raskt runt stammen och där sitter han nu, fastkedjad. Han tittar på mig med stelfrusna ögon, han är livrädd, andas snabbt och svettas bra mycket.

- What do you want, you fucking psychopat?

What do I want? What do I want? Jag lappar till honom hårt men känner att hans stora polisong dämpar smällen något så jag lappar till honom igen. Smack! Det ska vi nog ta och reda ut säger jag och tar fram poligripen ur byxfickan. Jag funderar på att dra ut hans tänder där på en gång, bara trycka in det kalla metallverktyget i käften på honom, få fatt på en tand och dra, rycka, slita, de skall ut, en efter en, alla ska bort. Men inte här. Det kommer att göra ont, han kommer att skrika som en gris, kvida som ett svin på väg till slakt. De vet att döden väntar, bara minuter bort. Även om jag inte tänker döda honom så kommer han att tro det och dödsskriket kommer spränga ljudvallen. Även om jag sätter tejp för munnen kommer han att kvida på ett sätt vars ljud bara hundar kan uppfatta, och det jag allra minst vill ha här nu är en arg schäferhund som har fått för sig att spela hjälte. Jag måste få bort honom härifrån. Tåget, jag kan inte ta tåget med den här jäveln, tejp runt munnen och en kedja runt halsen för fan. Satan! Kan jag inte dra en påse över hans huvud bara.


- Jag betalar för oss båda, du förstår han lider av en extremt svår ungdomsacne, fast i vuxen ålder, och det har blossat upp ordentligt på sistone och han vill inte vissa sitt ansikte, av förståliga skäl. Döm inte honom, det är inte hans fel, titta inte på honom, han känner det. Han känner era blickar. Lämna oss i fred, vi är ingen turnerande freakshow. Det är män som han här som ni har att tacka för den här jävla järnvägen. Just det, slet på järnvägen, och se vad som hänt honom. Ni är skyldiga honom, skyldiga honom ett liv i lugn och ro. Sjukpensionärer åker väl gratis förresten?

Nej det skulle inte fungera.
Jag tar upp hans mobiltelefon ur hans kavajficka, och är tvungen att smacka till honom igen när han försöker hindra mig. Jag skriker:


- Neine, ditt schweine! Neine!