Videoövervakning blir allt vanligare, och kanske också mer allmänt accepterat. Det tror i alla fall Helena Meier, stadsjurist i Nacka Kommun. Nyligen godkände hon SL:s ansökan om att videoövervaka samtliga bussar i Nacka.Storstockholms Lokaltrafik, SL, har nyligen sökt tillstånd att bedriva videoövervakning i samtliga av sina bussar. För Nacka kommun som inte har någon tunnelbana, är detta den mest omfattande videoövervakningen i kommunen hittills. Vägledande beslutNär det gäller tillstånd för videoövervakning i länet är det inte kommunerna som beslutar. Kommunen i fråga får dock alltid säga sitt innan något beslut tas, men det är bara vägledande.- Vi lämnar alltid ett yttrande, men det är Länsstyrelsen som tar beslutet, förklarar Helena Meier. Ansökningarna har ökatEnligt Meier har ansökningarna om videoövervakningar i Nacka ökat en del på senaste tiden. - För det mesta är det butiker och bensinstationer som ansöker om tillstånd, men nu har vi även två skolor och så då SL:s ansökan, som är den mest omfattande.Hon säger att kommunen för ett antal år sedan var hårdare och mer strikt i sin hållning till videoövervakning.- Jag tror att det beror på en allmän svängning till att sätta säkerhet framför integritet, fortsätter Meier.Svår gränsdragningVar man skall dra gränsen mellan säkerhet och integritet kan Meier inte svara på, men tycker att det är rimligt att vissa platser övervakas.- Det är inte fråga om att hela tiden vara följd av kameror, man skall inte kunna kartlägga en persons rörelser. Platser med stort skyddsbehov som till exempel tunnlar och områden nära busshållplatser, nämner hon som andra tänkbara platser för övervakning. Vem har tillgång till materialet?I Nacka kommuns yttrande till Länsstyrelsen godkänner de SL:s ansökan, men lämnar också med ett antal krav. kommunledningen skriver bland annat att ”SL måste precisera vilka som kan få tillgång till inspelat material” och ”Inspelningarna skall inte sparas mer än en vecka i annat fall än om materialet omhändertagits av polis- eller åklagarmyndighet.”. Meier säger att de helst skulle se att det inspelade materialet enbart sparades i ett dygn, men eftersom det av olika skäl är omöjligt får de nöja sig med en vecka.- Vi vill också att så få som möjligt skall ha tillgång till det inspelade materialet. Det är det som kommunen inriktar sig på, att säkerställa tillgången till materialet.Meier säger att det aldrig går att garantera att det inspelade materialet inte missbrukas, men skulle det hända så kan Länsstyrelsen alltid dra in tillståndet.Övervakningsintresset väger tyngreNacka kommun skriver i sitt yttrande, att om SL uppfyller kommuns krav, så väger övervakningsintresset trots allt tyngre än den enskildes intresse av att inte bli övervakad.Text: Carl Johansson

Under de senaste åren har den ekonomiska situationen för SR blivit kärvare och kärvare. Något som man på Radio Uppland har känt av. Nu är det dags för nya omstruktureringar när SR skall frigöra minst 245 miljoner, för att satsa på program och innehåll.Projektet heter ”Sveriges Radio 2010”, och redan nu under åren 2006/2007 skall man på SR börja arbeta efter de nya riktlinjerna. Av de 245 miljoner kronor som skall frigöras kommer 200 av dem från insparade tjänster. SR har idag 1900 tillsvidare anställda, 2010 skall de som max ha 1500 fast anställda medarbetare. 25 mkr skall frigöras genom att lokal och teknik anpassas, och ytterligare 20 mkr skall frigöras genom effektiviseringar av stödverksamheter och kringkostnader. SR menar att de här insparingarna skall gå direkt till programverksamheten. En stor del av resurserna kommer att gå till att lägga ut programproduktioner till privata bolag, vilket enligt SR både öppnar upp för en större mångfald, och är ett sätt att utveckla radiobranschen i Sverige. Redan ”slimmad” organisationExakt hur Radio Uppland kommer att påverkas av omstruktureringarna vet man i dagsläget inte, utan väntar på att den rapporten skall stå klar. Men Markus Boger, tillförordnad redaktionschef på Radio Uppland, tror inte att de kommer att drabbas så hårt av omstruktureringarna.- Vi kommer nog att påverkas mycket mindre, det finns liksom inte så mycket att skära i. Men och andra sidan säger han att de redan är en hårt ”slimmad” organisation, och även om det handlar om små tal kommer det antagligen att bli kännbart, även för dem. Utlagd produktionAtt SR skall börja lägga ut programproduktion till privata bolag är ett ganska kontroversiellt ämne. Markus Boger är inte säker på vad det kommer att ha för effekter för Radio Uppland. - Det är svårt att sia om hur det kommer att slå. Tanken är att det skall bli större flexibilitet, vilket är bra om det blir. Större mångfald är jag inte säker på, det får man väl se.Radio Uppland har de högsta lyssnarsiffrorna i länet. För att behålla lyssnarna tror inte Boger att det är bra att ändra för mycket i konceptet.- Men små förändringar kan vara bra, säger han. - Vi vill inte heller stelna helt.Fortfarande kontrollenSärskilt orolig för att de journalistiska produktionerna, som samhällsreportage och grävande journalistik, kommer att försvinna i och med att produktioner läggs ut på bolag, är Boger inte. Han menar att det först och främst kommer att bli underhållnings- och humorprogram som utomstående produktionsbolag kommer att producera. - Dessutom så kommer vi fortfarande ha kontrollen. Vår kontrollfunktion kommer att finnas kvar, och det är vi som ställer krav på programmen, det är vi som beställer det som vi vill ha.Hankat sig framUnder de senaste 5-10 åren har Radio Uppland fått anpassa sig efter SR:s besparingar, bland annat genom indragna tjänster, delade poster och många projektanställda. - Vi har hankat oss fram, säger Boger.- Men att vi har fått mindre pengar är nog ingenting som lyssnarna har märkt av. Man får anpassa sig, och det krävs en hel del kreativitet för att få verksamheten att gå runt.Text: Carl Johansson

Ett minnesprogram om Olof Palme, fördjupning i fågelinfluensan, livet i New Orleans efter orkanen Katrina, systematisk förföljelse av kvinnor, fettisdagen, skolor för högt begåvade barn, poesi, musik, land- och sjöväder och nyheter. Detta är ämnen som jag under ett par timmars lyssning på Sveriges Radio P1, blir serverad. Jag behöver inte tänka särskilt länge på i vilken annan radiokanal jag kan få denna mångfald och kvalitet, nämligen ingen. Hur en del röster kan höras tala om ett avskaffande av public service är för mig fullständigt befängt. Oberoende och integritet, mångfald och kvalitet och tillgängligt - för alla, så lyder några av grundstenarna i SR:s public service-uppdrag. Var skall vi annars få ta del av det här, om inte i public service kanalerna? Ovanstående grundstenar lär bli ett minne blott om ett avskaffande skulle bli av. Program för minoriteter, om Samhälle, kultur etc. är ingenting vi kommer att få hör från några kommersiella stationer. Inte heller kommer vi att kunna höra poesi, musik och debattprogram samsas i etern. Kommersiell radio har ingen av dessa grundpelare, de har ett syfte – att tjäna så mycket pengar som möjligt, genom reklamintäkter. Ett kritiskt tänkande är ingenting som gynnar reklam, snarare tvärtom. Därför kommer vi knappast att bli uppmanade till att tänka kritiskt av den kommersiella radion. Hela poängen med en oberoende och icke kommersiell radio är för mig att den kan satsa på det som den kommersiella radion inte anser lönsamt nog. En stor mångfald och kvalitet, där alla i princip kan tänkas hitta någonting de är intresserade av att lyssna på. Men samtidigt kvarstår dilemmat att public service kanalerna måste, trots att de är icke vinstdrivande, konkurrera med de kommersiella kanalerna om lyssnarna. Men jag ser hellre en utveckling mot den Amerikanska modellen, där public service kanalerna når en väldigt liten del av befolkningen, än att höra Gert Fylking släppa väder i P1. Nej, utan public service kan vi lika gärna sluta kalla radio för radio.Text: Carl Johansson

Linton Kwesi JohnsonVärldskulturmuseet, Göteborg14/10-05Att se Linton Kwesi på programmet för årets ”kulturnatta” var en väldigt trevlig överraskning. Den nu 53åriga poeten/reggaeartisten är inte ny i svängarna. Linton har varit känd i reggaekretsar sedan 70-talet. Ingen kunde väl missa att kvällen på museet hade ett visst ”reggaetema” över sig när den stora trappan framför scenen fylldes med ungdomar med dreadlocks. Vad man förväntade sig verkade dock skilja sig en del. En del pratade om musik och om att scenen var liten. Troligen var det en del som blev förvånade när Linton klev på scenen – ensam.Han berättar att han varit i Sverige ett par gånger tidigare, men har då varit ackompanjerad av Dennis Bovell & The Dub Band. Nu är han dock själv, och det är poesi som står på programmet. Faktum är att redan innan Linton slog igenom som musikartist var han en publicerad poet och journalist. Hans dikter fick nya former tillsammans med reggaemusiken, och Linton var den som uppfann ”Dub-Poesi”, att läsa dikter till Reggaemusik. Idag är det dock dikter utan musik, men de musikaliska kopplingarna finns där. Alla som har hört Kwesis musik känner igen rytmen i hans läsande. Han läser nämligen dikterna på ett likartat sätt som han sjunger dem. Ur sin diktsamling Dread Beat An’ Blood läser han några dikter från varje era som boken är indelad i, 70, 80 och 90-talet. Vi får höra klassiker som Dread Beat An’ Blood, Bass Culture och Five Nights Of Bleeding. Men också nyare dikter som Reggae Fi Bernard, från hans senaste album More Time, som kom ut 1999. Kwesi som kom från Jamaica till England under tidigt 60-tal går inte att jämföra med någon annan. Delvis för att han skriver högst politiska texter som inte är i närheten av blygsamma. Poesin speglar hur det var att växa upp och leva som svart medborgare i London under andra hälften av 1900-talet, en turbulent tid, inte minst om du var svart. Men det är inte bara detta som utmärker Kwesis stil. Han skriver nämligen inte sina texter på vanlig engelska. Nej, han använder sig av en extrem jamaikansk patois dialekt. Någonting som han också har fått en del kritik för. En ganska orättfärdig kritik, menar jag, då Kwesi skiljer sig så mycket från mainstream poeter och verkligen står fast vid sin grej. Även om du inte förstår hälften av Kwesis dialekt så är det någonting magiskt och hypnotiserande över det. Någonting verkligt och gripande, och jag blir alltid lika glad över att se någon som verkligen gör sin grej till fullo. Vilket Linton Kwesi Johnson knappast kan bli anklagad för att inte göra.Fem Kingstonhattar av fem möjliga. Text: Carl Johansson

Peps PerssonMusikens HusGöteborg27/5-2005Jag kan inte säga att jag hade några stora förväntningar på Peps. Inte för att jag trodde att det skulle bli en dålig konsert, inte alls. Men jag kände mig mer eller mindre likgiltig. Visst tyckte jag det var trevligt att komma ut på någon rolig konsert, och Peps är synnerligen en rolig prick. Det var ett tag sedan jag såg Peps sist, konstigt nog var den konserten riktigt bra (Göteborgskalaset –02) och jag borde ha varit överväldigad över att få se gubben igen. Det var inte ett fullsatt Musikens Hus när jag och mitt sällskap anlände. Utsatt tid för Peps att inta scenen var 21:30. Det var en blandning av äldre och yngre besökare, vilket jag alltid tycker är härligt att se. Möjligtvis var majoriteten något äldre, vilket åldersgränsen på 18 år bidrog till. Visserligen var det fler unga än när Dag Vag spelade, också på Musikens Hus för nästan exakt ett år sedan (29/5-04). Peps har o andra sidan uppnått en annan status hos många än vad Dag Vag har. Han har blivit lite av en folkkär och mysig skånsk hustomte.Och visst är han mysig, det kan jag inte säga något annat om. Vid tiotiden kom Peps och hans Blodsband ut på scenen. Peps är inte särskilt svår att känna igen, om du väl har sett honom en gång. Långt hår, långt skägg, för kvällen manchester byxor och skjorta. Härligt att se att Peps förblir den han är och fortfarande spelar för livet. För det var vad han gjorde, spelade för livet.Efter att de värmt upp publiken med två rungande bluesnummer, vilka mottas ganska lojt, tar sedan musiken en väg som den förblir på resten av kvällen, nämligen reggae. Peps är kanske framförallt dock en hokus pokus man mer än vad han är en blues- eller reggaeman. Efter att ha spelat riktigt bra munspel i inledningen av konserten stoppar han det i lomman och plockar fram sin gitarr. "Vad fan är hög standard?" frågar sig sedan Peps. En riktigt bra låt, som de gör lika bra som de alltid har gjort den. Om låten var aktuell när den släpptes på skivan Hög Standard 1975, så skulle jag vilja säga att den är minst lika aktuell idag. Reggaen fortsätter att rinna på med Peps tolkningar av Bob Marleys Small Axe (Liden Såg) och Talkin’ Blues (Snackelåt). Två bra låtar som Peps har lyckats tolka och framföra på ett eget, skånskt och bra sätt. Visst måste man beundra Peps för hans förmåga att framföra Jamaicanska låtar på skånska, utan att det blir pinsamt eller för den delen dåligt.Den som inte redan dansade med lätta fötter vid det här laget lär ha fått svårt att stå stilla när Peps fortsatte på den jamaicanska banan. Både blodsbandet och Peps verkar riktigt spelsugna och glada. Med ett leende på läpparna fortsätter de baktakten med Peter Toshs Mark of the Beast (Vilddjurets Tecken).Efter drygt 40 minuters spelande tar Peps och bandet en paus. De återkommer efter dryga 15 minuter och mjukstartar med vad jag tycker är en av Peps bättre låtar, Låftamannen, där mormor berättar spökhistorier för glöttarna. En låt som också mottas ganska lojt av publiken som börjar tissla och tassla om vad det är för en låt han spelar. Publiken känner snart igen sig igen, blodsbandet ångar på för fullt tempo och Peps ryter till ordentligt när han förklarar att det är Falsk Matematik som gör den fattige så fattig, och den rike så förbannat rik.Nu när publiken är ordentligt uppvärmd talar Peps om att de ska köra en gammal Skatalites låt, nämligen Confusion, som också blir kvällens höjdpunkt. En flera minuter lång gammal jamaicansk ska-låt som Peps och Blodsbandet verkligen tar ut svängarna rejält i. Efter att ha spelat i ytterligare närmare 40 minuter förstår jag att kvällen börjar lida mot sitt slut när de gör igång slagdängan Oh Boy. En låt som, enligt mig, inte är någon av Peps bästa. Jag vet däremot att en mängd människor både skulle tala högt och länge om att jag har fel. Hursomhelst lyckas de hålla tempot och gunget högt även genom denna låten. Det kan dock bero på den berusning som de föregående låtarna faktiskt har bidragit till.Efter att publiken har fått sjunga av sig ordentligt till ”Oh Boy” töms scenen, men efter ett par minuter av bönande efter mer musik, kommer de alla ut igen. Även de två extranumren är Jamaicanska låtar. Det blir mer dans till Jacob Millers Tenement Yard (Hyreskasern) och lite lovsång till Marleys Stir it Up (Styr Den Opp).Allt som allt var det en mycket lyckad kväll med otroligt skönt sväng från den nu 59-åriga Peps Persson tillsammans med Blodsbandet. Även om konserten kunde ha varit lite längre (vilket jag alltid tycks klaga på) fick Peps rotrock mig återigen på fall.Fem tunnlann med bedor av fem möjliga!Text: Carl Johansson

Steven Soderbergh kommer här med en uppföljare på sin film, Ocean’s Eleven, som hade premiär för något år sedan. Där samlade Danny Ocean (George Clooney) ihop ett gäng mästertjuvar på elva personer för att genomföra en kanonstöt – slå till mot Los Angeles tre största kasinon, på samma dag. Ägaren till de tre kasinona, Terry Benedict (Andy Garcia) har nu, tre år senare, lyckats att få reda på vilka som genomförde stöten och vill ha sina pengar åter. Runt 150 miljoner dollar, inklusive ränta, kräver han av de elva tjuvarna. Om de inte lämnar tillbaka pengarna inom två veckor, ligger de illa till. Ocean’s Eleven får än en gång mötas upp och planera hur de skall göra för att få ihop pengarna till Benedict. Liksom i första filmen handlar det här inte om några våldsamma och blodiga rån. Nej, några våldscener förekommer inte i filmen, som förövrigt är barntillåten. Kupperna skall genomföras utan att någon kommer till skada. Det var här som jag tyckte att den första filmen utstrålade en sorts charm som jag tror många gillar. De lyckades göra det omöjliga, på ett charmigt sätt, utan att skada någon. Tyvärr tyckte jag att denna charm fattades i Ocean’s Twelve. Visst handlade det även här om att bryta sig in på ställen med bättre bevakning än Fort Knox, men spänningen och charmen från första filmen fanns inte kvar. Kanske för att det fanns en sidostory för mycket. Kupperna föll mer eller mindre lite i bakgrunden för andra sidospår. Duktiga skådespelare som George Clooney, Brad Pit, Andy Garcia och Julia Roberts bidrar givetvis till att höja standarden på filmen, men gör den egentligen inte mycket bättre. Humornivån är väl det som gör att filmen inte halkar ner till en bottenfilm. Clooney och Pit fungerar bra tillsammans och är tidvis riktigt roliga. Även Matt Damon, som spelar den lite blyga Linus, är ibland riktigt rolig. Det märks att Soderbergh har hämtat en del inspiration från 70-tals filmer, som bland annat Shaft. Musiken i filmen skulle kunna vara tagen direkt från Shaft, där Isaac Hayes gjorde soundtracket. Även kameravinklar och hur filmen är klippt påminner då och då om 70-tals filmer. Slutsatsen från mig blir därför två öl av fem möjliga. Bra skådespelare, mycket humor och ett bra soundtrack hjälper inte mycket här. I första filmen var det charmen, och känslan av en genomtänkt idé som fick det hela att funka. I den här filmen finns inte denna gnista. Det är helt enkelt alldeles för omöjliga saker som genomförs, och i sina stunder blir det bara fånigt och patetiskt, även med glimten i ögat. Storyn försöker att se genomarbetad och välgjord ut, men är egentligen bara dum och inlindad i onödiga snår.Text: Carl Johansson

Ett reportage om tre unga drogmissbrukare.Att det numera råder en mer accepterad syn på droger bland ungdomar är inget nytt. Men många inser inte hur det ser ut i verkligheten. Hur illa det egentligen är. Jag träffar tre stycken artonåriga killar, David, Anders och Jens för att låta de berätta hur deras liv med drogerna ser ut.Jag träffar de tre kompisarna hemma hos David. Han bor hemma hos sina föräldrar i ett stort hus. Väl inne hälsas jag välkommen av en trevlig dam, Davids mamma. Det luktar kaffe och kaka och Davids mamma erbjuder oss fika, men David avböjer snabbt och börjar trava uppför trappan. Jag och de andra två killarna följer efter. Det är ett stort fint hus med många rum. På övervåningen går David in i ett stort rum och hälsar mig välkommen till hans rum. Allmänhetens bild suddas utRummet är stort och fint. På väggarna hänger det tavlor och affischer. Jim Morrison och Bob Marley’s porträtt finns där, men också en plansch där det står ”Drugs kill”. I övrigt ser rummet väldigt rent och snyggt ut. Det finns TV, video, en stor stereoanläggning och en dator. Jag kan ganska snabbt göra klart för mig att den bild som många har av narkomaner; att de bor i äckliga knarkarkvarter och att de är orena och ser skabbiga ut, sprack för länge sen. Ingen av de tre killarna ser särskilt skabbiga ut och David som vi är hemma hos bor inte i någon äcklig knarkarkvart. Började med att röka haschAnders, Jens och jag slår oss ner i skinnsoffan medan David sätter vinylspelarens nål på en gammal knastrig David Bowie platta. Till en början är killarna ganska oseriösa, men de kommer snart till sans. Alla tre berättar att de var hasch som de testade först. Alla testade vid olika tillfällen, men de var en kompis (dock inte samma) som erbjöd de att röka. Anders och Jens är de två som har sysslat med droger under längs tid.- Jag kommer inte riktigt ihåg när det var jag testade första gången, men det kan väl ha vart för en ca 5-6 år sedan, säger Anders. Då var det hasch som Anders rökte. Efter det ökade rökandet successivt. Inte farligt ”då och då”De kompisar som han blev erbjuden av var äldre än honom och de sa; ”att så länge man inte röker så ofta är det ingen fara”. Till en början rökte Anders någon gång i månaden men sedan blev det mer och mer. Under 8:an och 9:an i högstadiet rökte han så gott som varje dag. För Jens är det nästan exakt samma historia. Den som började senast var David, han testade inte att röka hasch ”förrän” han gick på gymnasiet.- Det var i slutet av första ring som jag testade första gången. Jag hade umgåtts med personer som rökte ett bra tag men jag vågade inte testa i början, berättar David. Efter hasch kommer merAlla tres historier följer ett och samma mönster. De började med hasch, rökte lite ”då och då” men det ökade sedan både snabbt och kraftigt. Efter att de rökt både hasch och marijuana under en längre period testade de ganska snart andra preparat. - Det var inte så att de andra grejerna inte fanns där liksom. De fanns där redan från början, men då var man inte så sugen på det, säger Jens. De andra håller med Jens och säger att visst fanns de andra grejer att få tag på om man nu ville det, men ingen av dem ville det. Men med tiden ville de testa något nytt. - När jag skulle köpa röka, sa snubben som jag skulle handla av att han inte hade något röka men att han hade ”E” och blå valium. Om man blandade det skulle man bli helt väck, säger Andreas och skrattar. - Det var då som jag handlade något annat än röka första gången, fortsätter han.Då var Andreas 15 år. Han tog ecstasy tillsammans med valium. - Helst skulle man supa lite också, tillägger Jens med ett leende på läpparna.Nyfiken på nya grejerDe tre tycker inte att det var konstigt att de testade annat än cannabis. Många andra runt omkring dem använde alla möjliga sorters preparat och de blev så småningom nyfikna på att testa andra grejer. Även här stämmer historien för de tre överens med varandra. Först testade de ecstasy, rohypnol, valium och alla andra möjliga sorters tabletter som de fick tag i. David berättar hur han och en kompis länsade hela kompisens mammas läkemedelsskåp på divers tabletter. - Man fick ju sätta i sig en hel del för att bli väck, men på vissa tabletter blev man helt skev. Jag vet inte ens vad det varför något skit, berättar David.Efter tabletterna blev det LSD och svampar. - Syra och svamp var något helt nytt. Wow säger jag bara, säger Jens.- Det var som en ny värld öppnade upp sig för en, helt fantastiskt, fortsätter han. Dyrt med kokainSlutligen kom också amfetamin och kokain med i bilden.- Amfetaminet hade redan varit med ett tag, tillägger de tre.- Men kokset var något nytt.Eftersom kokain är så dyrt tog de ett tag innan de provade det. Innan de fick tag på riktigt kokain blev de snuvade två gånger.- Vi fick något djävla sulfat av något slag, det var inte så djävla lyckat att snorta det kanske, säger en upprörd Jens.En salig blandningUnder den tiden som de testade nya droger fanns alltid cannabis med i bilden. De rökte hela tiden, även när de intagit andra droger. De tog inte en drog i taget utan allt var en salig blandning, något utav en ond cirkel.- Käkade jag syra rökte jag alltid för att det skulle slå bättre, säger Jens.De andra två håller med honom.- Ja visst var det så. Sen när man skulle komma ner från trippen så tog man rippa (rohypnol) eller valium, fortsätter de.Drack de öl så rökte de hasch. Tog de LSD rökte hasch. Tog de ecstasy tog de LSD på det eller också något annat. En blandning utan dess like.De äldre avlöser de yngreIdag är de arton år gamla och livet ser i princip likadant ut nu som då. Men en del förändringar har skett.- Det har lugnat sig lite nu, kommer de överens om.- Många av de som varit med länge har lagt drogerna på hyllan, eller i alla fall börjat att ta det lite lugnare. Det är inte lika intensivt nu som då. Men de tror inte att antalet ungdomar som använder droger har minskat. - När de äldre lägger av börjar de yngre, det är så det funkar, förklarar David.Ingen är drogfriIngen av de tre är idag drogfria. Även om de inte håller på lika mycket som de en gång gjorde är de långt ifrån ett drogfritt liv. Cannabis är fortfarande den drogen som de nyttjar mest.- Man röker väl inte lika mycket som innan men det blir en hel del. Inte varje dag kanske, men någon gång under vardagarna och alltid på helgerna, säger Andreas.De andra drogerna tar de bara ”då och då”, förklarar de. - Rökat finns där naturligt liksom men de andra tar man bara då och då. Bara på helgerna i alla fall, säger Jens och alla tre brister ut i skratt.De andra drogerna som de då tar är främst LSD och svamp. Men också ecstasy ,amfetamin och andra preparat.Förlegad syn på drogmissbrukNär jag ställer frågan varför de tar droger är de inte särskilt seriösa. - Det är kul, så klart, säger någon av dem. Att man måste bo i en disfunktionell familj för att hålla på med droger stämmer inte längre i dagens samhälle, menar Andreas. - Det finns ungdomar från alla samhällsklasser som tar droger. Det finns de som har det hur bra som helst med familj och vänner och ditt och datt men som ändå tar droger, det där är förlegat avslutar han.Men de kan inte riktigt förklara varför de tar droger. De enda som de kommer överens om är att det är kul och det ger en nya upplevelser och livserfarenheter.Vill inte slutaDe tre är helt överens med varandra att de kan sluta när de vill. Det är bara det att de inte vill sluta just nu. - jag kommer aldrig sluta att röka cannabis, säger David.De andra håller med honom. De tror inte heller att de kommer att sluta röka cannabis. Det tycker om det för mycket. Men de kan sluta om de vill. Det är viktigt i frågan. De tror att de flesta inte vill sluta.- Vi ser oss inte som drogmissbrukare och det är nog många andra ungdomar som inte gör det, säger Jens. - Det är skillnad på att bruka och missbruka, tillägger Andreas. Om man tycker om det man håller på med vill man väl inte sluta?Dessa tre unga drogmissbrukare ser sig inte som missbrukare. De har samma bild av en missbrukare som de flesta andra har. En skabbig gammal tandalös gubbe som går på heroin.Drogernas värld –Ungdomarnas världDe säger att om de slutar med drogerna kommer de fortfarande att finnas kvar i drogvärlden.Med det menar de att om de lägger av med drogerna kommer de fortfarande att finnas runt omkring dem och så nära inpå dem eftersom det är så många som håller på med droger. David får avsluta med orden;”ungdomens värld är en drogvärld, och så kommer det nog att se ut ett tag.”Text: Carl JohanssonFotnot: Namnen är fingerade.