Linton Kwesi JohnsonVärldskulturmuseet, Göteborg14/10-05Att se Linton Kwesi på programmet för årets ”kulturnatta” var en väldigt trevlig överraskning. Den nu 53åriga poeten/reggaeartisten är inte ny i svängarna. Linton har varit känd i reggaekretsar sedan 70-talet. Ingen kunde väl missa att kvällen på museet hade ett visst ”reggaetema” över sig när den stora trappan framför scenen fylldes med ungdomar med dreadlocks. Vad man förväntade sig verkade dock skilja sig en del. En del pratade om musik och om att scenen var liten. Troligen var det en del som blev förvånade när Linton klev på scenen – ensam.Han berättar att han varit i Sverige ett par gånger tidigare, men har då varit ackompanjerad av Dennis Bovell & The Dub Band. Nu är han dock själv, och det är poesi som står på programmet. Faktum är att redan innan Linton slog igenom som musikartist var han en publicerad poet och journalist. Hans dikter fick nya former tillsammans med reggaemusiken, och Linton var den som uppfann ”Dub-Poesi”, att läsa dikter till Reggaemusik. Idag är det dock dikter utan musik, men de musikaliska kopplingarna finns där. Alla som har hört Kwesis musik känner igen rytmen i hans läsande. Han läser nämligen dikterna på ett likartat sätt som han sjunger dem. Ur sin diktsamling Dread Beat An’ Blood läser han några dikter från varje era som boken är indelad i, 70, 80 och 90-talet. Vi får höra klassiker som Dread Beat An’ Blood, Bass Culture och Five Nights Of Bleeding. Men också nyare dikter som Reggae Fi Bernard, från hans senaste album More Time, som kom ut 1999. Kwesi som kom från Jamaica till England under tidigt 60-tal går inte att jämföra med någon annan. Delvis för att han skriver högst politiska texter som inte är i närheten av blygsamma. Poesin speglar hur det var att växa upp och leva som svart medborgare i London under andra hälften av 1900-talet, en turbulent tid, inte minst om du var svart. Men det är inte bara detta som utmärker Kwesis stil. Han skriver nämligen inte sina texter på vanlig engelska. Nej, han använder sig av en extrem jamaikansk patois dialekt. Någonting som han också har fått en del kritik för. En ganska orättfärdig kritik, menar jag, då Kwesi skiljer sig så mycket från mainstream poeter och verkligen står fast vid sin grej. Även om du inte förstår hälften av Kwesis dialekt så är det någonting magiskt och hypnotiserande över det. Någonting verkligt och gripande, och jag blir alltid lika glad över att se någon som verkligen gör sin grej till fullo. Vilket Linton Kwesi Johnson knappast kan bli anklagad för att inte göra.Fem Kingstonhattar av fem möjliga. Text: Carl Johansson

 

Forschan

29 mars 2007 20:17

som sagt thumbs up och Iglan is a bitch ...!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

På Arlanda är det hur surrigt och snurrigt som helst och precis som alla andra flygplatser jag har besökt ger hela settingen upphov till stress, paranoia och allmän vilsenhet. Donny sitter i baren med en öl och en jägermeister, som han i samma ...

Tandläkaren, det är givetvis en pina, något förskräckligt och hemskt som många inte vill besöka – ibland dem jag. Som en del läsare vet sedan tidigare, har jag haft en del svårigheter, för att inte säga problem med min tandläkare. Fast det ...

Snickarna nästa? Nu kommer ”Diplomaterna” och ”Advokaterna”, vi får följa riktiga yrkesmän på riktiga uppdrag. Det finns faktiskt inget stopp iden här reality-genren. Ett gäng dalasnickare på jobb i Stockholm? Ja, absolu...

- Ja men alltså, det behövs politiska beslut, annars går det inte. Att höra det från en av ”vänstertjejen” i klassen var förvånande och irriterande. Att höra det från Kajsa Ekis Ekman i Dagens nyheter (torsdag 13/12) är än...

Tidig lördagseftermiddag, busschauffören önskar oss vid ändhållplats slussens bussgarage, en trevlig dag. Övertygad om att det så skall bli, och nöjda över den trevliga gesten, kliver vi ur bussen. Det är en sak att snacka om hur trevligt det är i ...