- Ja men alltså, det behövs politiska beslut, annars går det inte.

Att höra det från en av ”vänstertjejen” i klassen var förvånande och irriterande. Att höra det från Kajsa Ekis Ekman i Dagens nyheter (torsdag 13/12) är ännu värre. Jag har läst hennes text om hur vi bör tackla ”klimatkrisen” flera gånger och jag funderar på om hon är ironisk eller inte.

Först talas det om ”vi” i medierapporteringen menar Ekman, vi har orsakat detta och det är vi som kommer få sota för våra synder. När sedan lösningarna presenteras är hon oroad, och verkar förnärmad över att vi:et plötsligt försvinner, och kvar finns endast ett ensamt ”du”.

Ett ensamt du? Visst jag håller med om att det ibland känns ensamt och uppgivet. Men ett sådant tankesätt är lika naivt och dumt som självförnekande och cyniskt. ”Du kan inte lösa krisen, hur mycket du än försöker. Det måste till ett vi för det.” Det vi:et uppstår när politikerna fattar beslut åt oss eller? Att nedvärdera sina medmänniskor kommer man inte långt på.

Någon som däremot har fattat galoppen är, miljö och utvecklingsstudenten Mathilda Rehnlund, som gör ett snyggt och precist inlägg i debatten med en text i (Södertönsstudenteras tidning) SODA. ”Vi kan alla dräpa små uslingar” menar Mathilda och göra finfina kopplingar till Stjärnornas krig och Sagan om ringen. För var det Frodo själv som återställde ordning i världen, och var det unge Skywalker som själv stred mot galaxens alla fulingar?

”Vem hade behövt Herkules om hela Aten hade gått ut med yxan i hand?” frågar Rehnlund avslutande. Kan det bli mer klarspråk?

Tidig lördagseftermiddag, busschauffören önskar oss vid ändhållplats slussens bussgarage, en trevlig dag. Övertygad om att det så skall bli, och nöjda över den trevliga gesten, kliver vi ur bussen. Det är en sak att snacka om hur trevligt det är i Stockholm och hur angenäma stockholmarna egentligen är, men en annan att själv uppleva det. Förvisso har farsan varit i stan tidigare, men är trots allt – med egna ord – bonden i stan. Men visst är det skönt när stan och invånare visar sig på sin mysiga och trevliga sida när man har utbölingar på besök.

Inga påhopp av busschaufförer med osunda kontrollbehov, inga bufflar som med hornen nere plöjer sig fram i vimlet, inga stroppigt pälsbeklädda och parfymstinkande medelåldersdamer som ”inte ser” oss i kön, inga lattemorsor som med dödsblickar och spikbeklädda vagnar prejar oss av vägen, inga risiga jonkare som somnar över oss i tuben, nej… det där händer inte idag. Vi har en fin och skyddad dag i storstaden.

Enda undantaget är den gråa, trista, paranoida – och framförallt rädda – dam som bestämde sig för att sabba vår trevliga middag totalt genom att spy ner oss med en massa goja om hur farligt allting i världen är. ”Nej inte allting, bara nästan”, sa hon. Vi borde ha sett varningstecknen redan tidigt – ljusskygghet och fanatiskt handtvättande – men det var i slutet på en annars bra och ofredad dag. Inte ville vi medverka till att något skulle gå snett, inga dåliga vibbar. Trevligt att sitta vid samma bord, visst slå dig ner, ät din mat, må bra. Damen mådde nog tyvärr allt utom just bra.

Hon serverade under middagen ingående beskrivningar av bland annat yngre pojkars tunna pungsäckar som inte kan stå emot strålningen från mobiltelefoner och specialbyggda nätbrynjor som skydd mot ”bredbandsstrålning”. Teorier om att endast äta mat som är uppvärmd över levande eld, lanserades också.

- Vad sa ni, fungerar foliehatt mot satellitstrålning?

Ja det gör det, antingen det eller att gräva ned sig i en lövhög, ja så är det.

Needless to say, kaffe (och konjak) avnjöts i hemmets lugna vrå, samtidigt som vi funderade på vad Leif GW Persson sa några dagar tidigare på Efterlyst. Vi skulle bara veta vilka konstiga saker vanliga människor har för sig, sade en lite full i fan, men ändå seriös GW. Nej, Leif. Det skulle vi nog inte.