Jag spenderar dagen på ett nyfunnet ställe. En tillknycklad Pripps Export 7,2 och några bleka fimpar vittnar om tidigare gäster. I sluttningen på en stor klippa som vätter ner mot vattnet, finns ett litet grässtycke med perfekt lutning. Gräset är så högt att man lätt sjunker ned och undkommer insyn från de båtar som kör förbi. Solen är stor, gul och varm, högt däruppe. Jag gör några skugglekar innan jag av hunger, lämnar klippan och grässlänten.

Jag tar vägen genom den gamla båtgården och fastnar en stund vid traktorn, som står där ensam och övergiven. Uppvärmd av solens strålar doftar den inbjudande av olja och gummi. Jag försöker utan resultat att få växelspaken att byta läge, och efter en besiktning av motorn lämnar jag gården och smiter ut mellan stängslet.

Jag sneglar över min axel, och ser att en svart katt smyger ut efter mig. Låtsas som ingenting, fortsätt att gå. Jag vrider på huvudet tillräckligt mycket för att få syn på den. Fortfarande bakom mig. Kvickt smet den in bakom den kraschade folkan. Jag försöker att låtsas som ingenting, men tittar försiktigt bakåt ett par gånger till. Kanske försvann den. Nej, där är den, så fort jag vänder huvudet, bara lite, så hoppar den in i buskaget vid sidan om vägen.

Ingen är ute, och det verkar redan skymma. Klockan kan inte vara mer än sex, och det är sensommar. Solen var högt uppe för bara en liten stund sedan. Jag sätter mig ned för att knyta min sko, på en betonggris vid vägkanten. I samma sekund jag sätter mig ser jag katten komma gående mot mig. Nästa ögonblick är den borta. Jag lutar på huvudet, och lägger märke till att det blivit ännu mörkare. När jag tittar upp mot himlen är det som en film spelas upp framför mina ögon. Kyrktornet på andra sidan kanalen är mörkt och matt, och där bakom splittras tjocka, svarta rökpelare av vad som till synes verkar vara vinden – men allt är stilla och tyst. Himlen krackelerar, och ut flödar en orange, röd, seg och trögflytande goja.

Ett flygplan dyker upp från söder och rör sig i en vinkel som ser ut att leda det rakt in i mörkrets korridorer. Med spända ögon väntar jag förgäves på en kursändring. Planet styr rakt in i det rödsvarta, och jag kan följa svansen på den brinnande komet planet förvandlats till, ned bakom kyrkan.

Jag vänder ryggen till och börjar gå hemåt. Det röda, döda havet där uppe följer mig en bit på vägen, men löses efter ett tag upp och försvinner i molnen. Bilar dundrar och tutar, och det luktar gräs, bensin och asfalt igen. Jag tar tag i en gren som hänger ner mot vägen, drar loss ett löv och kramar det i min hand. River det i små bitar och strör dem över vägen.