Fläsket långt ifrån vidbränt

När jag såg Fläsket 2005 i Göteborg spelade de på Jazzhuset. Ett ställe vars namn passar bättre in på den musik som de spelar idag – på Big Ben i Stockholm. Fläsket har alltid haft jazzblod i sig, men den avantgardistiska rocken tycker jag, har haft en större roll tidigare. Nu har Fläsket snarare öppnat upp sig mer mot frijazzens stora ytor. En bidragande faktor är helt klart Stefan Blomquist, som med sitt excentriska synt- och (el)pianospelande närmast låter som en blandning av Chick Corea och Jan Hammer.

I början låter gubbarna, som inte spelat ihop på några månader, lite ringrostiga. Men efter ett par nummer, när Dahlén fått upp volymen på guran och Erik Dahlbäck bakom batteriet lugnat ner sig något, flyter det på bättre. Dahlbäck är dock något högljudd och slamrar tidvis fram abrupta pistolskott som får en att rygga tillbaka något. Men när han får ett par vispar i händerna faller hans spel på plats lika fint som snöflingor. När trumspelandet är som allra bäst är när bandet beger sig ut i den ganska lugna, stora och fria ljudbilden. Dahlbäck håller uppe drivet, och tillsammans med Göran Lagerbergs bestämda, men tungt flytande basspel, flätar de en mysig, flygande ljudmatta som de övriga i bandet kan orientera sig efter.

Anders Ekholms varma och oberäkneliga saxspelande ger både tyngd och färg åt de instrumentala kompositionerna, och han tycks aldrig komma i mattans väg. Likt termikvindar kommer Thomas Jutterströms orgelutflytker smygande underifrån, och tar dem alla med sig till nya höjder.

När mattan flyger som bäst vill Dahlén sköta navigationen, och han vet inga kända vägar. Hans spel kan först tyckas udda och avigt, vilket det också är, men lika snabbt känns det som att han är helt rätt på det – vilket han förstås också är. De Zappa-vibbar som Fläsket fortfarande har en hel del av, återkommer mycket i Dahléns gitarrspel. Blues, rock och total crazyness.