Jag har själv aldrig varit mycket av en gambler. Visst har jag spelat på någon enarmad bandit några gånger på puben. Ibland har jag till och med vunnit ihop några slantar till en bärs, men mer ofta har jag förlorat slantar som kunde ha gått till en bärs. Nuförtiden kan man spela på allt. Igår såg jag en smart man som hade gjort de ständiga tågförseningarna till en affärsidé. Visserligen olaglig, men väldigt fyndigt måste jag säga. Han gick runt i vagnen med en liten whiteboardtavla och skrev upp odds och bets, och jag förstod inte riktigt först, men när han ställde sig och gjorde diverse utrop var jag med.

- Flemingsberg nästa… oddsen på att 3 personer går på i denna vagnen är nu 2 gånger pengarna. 1 personer; 1.2

och så vidare. Sådär höll det på. När tåget var framme visade det sig att någon hade tagit storpriset, med den korrekta tidpunkten för tågets ankommande samt med sju spikar på påstigningarna, hade någon tagit hem en till synes ganska fet bunt med stålar. Det var en lycklig, fet liten herre med långa polisonger som låg slickade längs kinderna och nästan såg ut att vara stöttor till mannens korpulenta ansikte som nu tittade fram bakom en metrotidning. Hans smile avslöjade två snedsittande guldtänder i hans mun. Den jäveln, tänkte jag och sneglade fram på honom snett över mina solglasögon, sakta och försiktigt. Låt inte det svinet se dig nu. Vänta, bara vänta, gör inget förhastat, sit back och vänta. Tåget stannar och dörrarna flyger upp, jag går med huvudet nedåt och låtsas läsa det senaste om sälpesten i Östersjön medan jag följer efter polisongmannen. Den jäveln skall inte slinka undan den här gången. Äntligen har jag dig ditt svin! Han går en bit, och jag följer efter. Han tänder en cigg, tar på sig ett par solglasögon och ser oberörd ut. Bra. Vi passerar en byggarbetsplats, och som en välsignelse ligger där en poligrip på en sågbänk, och jag gör en kvick vändning och snor åt mig den med vänsterhanden och hoppar snabbt tillbaka ut på gatan efter mannen. Du har ingen aning om vem du har att göra med din jävel. Jag skall göra dig tandalös din fan, tandalös, varenda tand skall ut, aldrig mera ett fast mål mat. Soppa, resten av livet, puré, barnmat, ingen stek mera, ingen kebab, om du inte mixar det, men då har maten tillsammans med dig förlorat all sin värdighet. Det är du värd.
Det är en stor byggarbetsplats, och lite längre fram på vägen med parken på höger sida, ligger några kedjor. Okej, nu kör vi. Jag rusar fram, rycker upp en kedja och hoppar upp på polisongmannen och släpar in honom i parken. Jag slänger ner honom vid foten av ett träd, slänger kedjan raskt runt stammen och där sitter han nu, fastkedjad. Han tittar på mig med stelfrusna ögon, han är livrädd, andas snabbt och svettas bra mycket.

- What do you want, you fucking psychopat?

What do I want? What do I want? Jag lappar till honom hårt men känner att hans stora polisong dämpar smällen något så jag lappar till honom igen. Smack! Det ska vi nog ta och reda ut säger jag och tar fram poligripen ur byxfickan. Jag funderar på att dra ut hans tänder där på en gång, bara trycka in det kalla metallverktyget i käften på honom, få fatt på en tand och dra, rycka, slita, de skall ut, en efter en, alla ska bort. Men inte här. Det kommer att göra ont, han kommer att skrika som en gris, kvida som ett svin på väg till slakt. De vet att döden väntar, bara minuter bort. Även om jag inte tänker döda honom så kommer han att tro det och dödsskriket kommer spränga ljudvallen. Även om jag sätter tejp för munnen kommer han att kvida på ett sätt vars ljud bara hundar kan uppfatta, och det jag allra minst vill ha här nu är en arg schäferhund som har fått för sig att spela hjälte. Jag måste få bort honom härifrån. Tåget, jag kan inte ta tåget med den här jäveln, tejp runt munnen och en kedja runt halsen för fan. Satan! Kan jag inte dra en påse över hans huvud bara.


- Jag betalar för oss båda, du förstår han lider av en extremt svår ungdomsacne, fast i vuxen ålder, och det har blossat upp ordentligt på sistone och han vill inte vissa sitt ansikte, av förståliga skäl. Döm inte honom, det är inte hans fel, titta inte på honom, han känner det. Han känner era blickar. Lämna oss i fred, vi är ingen turnerande freakshow. Det är män som han här som ni har att tacka för den här jävla järnvägen. Just det, slet på järnvägen, och se vad som hänt honom. Ni är skyldiga honom, skyldiga honom ett liv i lugn och ro. Sjukpensionärer åker väl gratis förresten?

Nej det skulle inte fungera.
Jag tar upp hans mobiltelefon ur hans kavajficka, och är tvungen att smacka till honom igen när han försöker hindra mig. Jag skriker:


- Neine, ditt schweine! Neine!