Tisdag morgon i Tjockhult. Tittar på min alarmklocka igen. Det är tidigt och väckarklockan som jag för dagen till ära ställt prydligt på min datorstol – utom räckvidd från en liggande position i sängen (även halvsittande skulle det bli besvärligt att komma åt den), har inte ens fått ringa. Tackar fan för det. Som jag i ett tidigare nummer av denna följetong klargjorde är det ett ljud värt att utrota. Varför jag fortfarande inte har gjort mig av med denna djävulsmaskin och ersatt den med något som i alla fall spelar på den humana spelplanen – det, ja det går utanför mitt förstånd. Förstånd… jag vet inte längre om jag har något sådant, eller om alarmklockan vid det här laget har tagit sig in i skallen och käkat upp varenda liten bit av det som fanns därinne. Okay okay… tar ett djupt andetag och försöker att inte tänka på klockan så jävla mycket. Jag skall ju trots allt till tandläkaren, vilket är anledningen till att jag ställt alarmklockan där den nu står och blänger på mig med sina skrikande röda, kantiga siffror.

Jag går in i duschen och låter under tiden min hjärna fundera på tänkbara alarmsignaler som mitt framtida ur skulle kunna spela upp för mig. Någonting som inte får mig att tappa förståndet. Att tappa hakan hade varit betydligt roligare. En klocka som varje morgon spelar upp random sounds, lite av allt möjligt, skulle nog kunna få en att tappa både ett och annat. Det skulle kunna vara allt från ljudet av en galen liten fet bookie-man som sitter skrikande på en balinesisk tuppfight och dealar med bettingpengar; ”fifty dollar! Fifty dollar, you pay, American!, till ett ljud som torde ge en känslan av hur det är att bli överkörd av ett tåg. En inspelning som gjorts under en järnväg.
Fan, kanske man kan bygga en sån själv på nått vis tänker jag innan jag kliver ut ur duschen och ställer mig framför spegeln i badrummet. Jag tittar undrande på min spegelbild och undrar om jag någonsin kommer få tillbaka mitt förstånd.

Efter en kopp kaffe och en jävligt sunkig frukost (bl.a. en cola light) – eftersom jag igår glömde handla det enda som jag kom till affären för – frukost, hittar jag mitt förstånd igen. Gött mos! Säger jag till mig själv när jag slidar ut genom dörren och nynnar på någon för vädret passande hit, typ I Won’t Let The Sun Go Down, med Robin Cook. Under resan till tandläkaren läser jag Dagens Nyheter och dricker vatten. Känner mig på oerhört glatt humör. Fantastiskt vad lite soligt väder kan göra. Fast jag känner mig som om att det lika gärna kunde ha regnat. Jag hade nog även då studsat fram som en bumbibjörn på väg ner från ett saftrus. Men solen är en förhöjande faktor, helt klart. Solen har en fascinerande effekt på mig, inte enbart i min position för dagen som tandläkarpatient utan i största allmänhet som människa – och därför också på andra människor. Let there be (sun)light!

Jag får be att återkomma till tandläkarbesöket vid ett senare tillfälle. Just nu ser jag att grannen har fastnat med näven i en soptunna därute och jag funderar starkt på att gå ut och ta en närmare titt på detta spektakel. Men var är mina solbrillor…