Tappade intresset för några år sedan. De kretsar som jag rörde mig i var inte längre vad de brukade vara. Det var i alla fall vad jag tänkte då. Med närmare eftertanke och med lite längre tidsperspektiv ser jag nu att fallet var annat. Det var jag som inte längre var den som jag brukade vara, inte dem. ”Krestsarna” finns fortfarande kvar, men med delvis nya människor. De är som dem alltid har varit, men jag och en del andra fick nya glasögon. Inte bara ett par utan ett flertal, eller var det ett par med många olika clip-on glas. Hursomhelst, huvudsaken var att jag började se saker och ting ur andra perspektiv. Svaren på de frågor som jag tidigare ställt mig hade inte längre en klar och tydlig form utan framstod nu snarare som en kletig pastellmålning där färgerna smetades samman. Idyllbilden som tidigare syntes på samma duk är utsmetad och det går inte längre att skönja något klart motiv. Dessutom har målningen en mängd olika färgnyanser, blålila, grått, orangegrönt, rödsvart, rödbrunt, den är inte längre bara svart och vit. Det är en väldig skillnad. Därför blir jag alltid ledsen när jag av ren välvilja vill ge bort ett par av mina glasögon, eller mina clip-on glas, men får behålla glasen och får själv istället mottaga en ogenomtänkt och korkad verbal smörja. Jag hissar ingen flagga här, jag erbjuder dig bara ett par gratis glasögon.Text: Carl Johansson