Ett minnesprogram om Olof Palme, fördjupning i fågelinfluensan, livet i New Orleans efter orkanen Katrina, systematisk förföljelse av kvinnor, fettisdagen, skolor för högt begåvade barn, poesi, musik, land- och sjöväder och nyheter. Detta är ämnen som jag under ett par timmars lyssning på Sveriges Radio P1, blir serverad. Jag behöver inte tänka särskilt länge på i vilken annan radiokanal jag kan få denna mångfald och kvalitet, nämligen ingen. Hur en del röster kan höras tala om ett avskaffande av public service är för mig fullständigt befängt. Oberoende och integritet, mångfald och kvalitet och tillgängligt - för alla, så lyder några av grundstenarna i SR:s public service-uppdrag. Var skall vi annars få ta del av det här, om inte i public service kanalerna? Ovanstående grundstenar lär bli ett minne blott om ett avskaffande skulle bli av. Program för minoriteter, om Samhälle, kultur etc. är ingenting vi kommer att få hör från några kommersiella stationer. Inte heller kommer vi att kunna höra poesi, musik och debattprogram samsas i etern. Kommersiell radio har ingen av dessa grundpelare, de har ett syfte – att tjäna så mycket pengar som möjligt, genom reklamintäkter. Ett kritiskt tänkande är ingenting som gynnar reklam, snarare tvärtom. Därför kommer vi knappast att bli uppmanade till att tänka kritiskt av den kommersiella radion. Hela poängen med en oberoende och icke kommersiell radio är för mig att den kan satsa på det som den kommersiella radion inte anser lönsamt nog. En stor mångfald och kvalitet, där alla i princip kan tänkas hitta någonting de är intresserade av att lyssna på. Men samtidigt kvarstår dilemmat att public service kanalerna måste, trots att de är icke vinstdrivande, konkurrera med de kommersiella kanalerna om lyssnarna. Men jag ser hellre en utveckling mot den Amerikanska modellen, där public service kanalerna når en väldigt liten del av befolkningen, än att höra Gert Fylking släppa väder i P1. Nej, utan public service kan vi lika gärna sluta kalla radio för radio.Text: Carl Johansson